FulSarah

Jag och Mass Effect är som ett par. Jag blir nykär så fort jag börjar spela det igen. Jag vet precis vad som ska hända, men jag bli ändå helt lyrisk av det. Dragon Age hade samma effekt på mig ett tag, men till slut insåg jag att det liksom inte höll. Jag tröttnade på att höra samma saker igen. Det verkar inte vara samma sak med Mass Effect. Istället spelar jag om det och gör kanske en grej olikt förra gången, om ens det och tittar på slutet med stora ögon. Blir lika arg varje gång och har tagit bort den sista scenen, för jag hatar det. Jag tror aldrig jag har intresserat mig så här mycket för något som inte är mig själv och det är så korkat. Vad får jag ut av att vara kär i ett spel? Det är till och med bättre att bli kär i en skådis, vilket jag också tror jag har lyckats med.

 

Läste ut Hunger Spelen igår och har gått och blivit kär i Peeta. Han är så söt med sina bröd och att han är så kär i Katniss att jag blir helt kär i honom för att det är synd om honom. Det är också helst idiotiskt. Fast det kanske är det jag ska vara nu en stund? Inte vet jag, det är ju bättre än att verkligen göra något korkat. Nu sitter jag hemma i min kammare och drömmer istället för att göra det. Tror att jag sparar mig själv en hel del ångest av att göra som jag gör.

Känns som om jag ska explodera om jag inte skriver av mig om allt som snurrar runt i mitt lilla huvud. Som ett geting bo. Det hjälper inte ens att skriva på mina "böcker". Hoppas att det här kan rensa huvudet eller också får jag skaffa mig en såndär skål som Dumbledore i Harry Potter har. Det vore inte helt fel.

 

Jag brukar ha svårt att släppa saker. Tydligen är Mass Effect det svåraste jag kan släppa. Är som en drog. Jag spelar nonstop för att bli helt handfallen när det plöstligt tar slut. Jag lyckades visserligen få Shepard att överleva, men till vilken nytta? Jag fick inte veta vad som hände och trots min vilda fantasi ville jag gärna ha fortsättningen på ett litet silverfat. Det hemska är att jag blir helt upprörd när jag tänker på det. Som om det är verkligt? Jag vet att det är ett spel. Något som man använder sig av för att fly verkligheten, inte för att dra in verkligheten in i spelet.

 

Och jag har spelat som manliga Shepard för första gången också. Mums vilken röst. Mamma och Daniel kollade hur han som gör rösten ser ut. De sa att jag nog inte ska kolla. Och jag har låtit bli, vill inte att min lilla illusion ska sprängas. Fast det är nästan alltid så. Har någon en underbar röst är utseendet inte det samma. Därför har jag kommit fram med en plan för mig själv. Om jag bara hör någons röst ska jag skapa mig en bild av personen. Oavsett hur personen låter ska jag tänka mig någon som inte är vacker. Tänker jag att alla är fula kan det ju bara bli bättre? Och nu lät jag som världens mest ytliga människa.

Jag har tänkt många gånger att jag borde skriva någonstans vad jag tycker om alla böcker jag matar mig själv med. Mycket för min egen skull, att jag ska få en bild av hur många böcker det är jag faktiskt läser. Därför tänkte jag försöka börja med det nu.

 

Den här boken: Stolthet och fördom och zombier var någon bok jag beställde hem på rean. Jag tyckte det lät lite lockande. Så när jag tittade på min bokhylla och funderade på vad jag skulle läsa nu plockade jag fram den. Eftersom att jag inte har läst Stolthet och fördom är jag inte bländad av orginalet och kan njuta av denna.

 

Den är underhållande och det är oftast vad jag söker när jag läser en bok. Det är en fördel om den är lätt, vilket denna inte riktigt är, men den är inte heller en av de tyngre böckerna som får en att dra sig i håret och undra när det ska hända något vettigt.

 

Jag har sett filmen och visste därför hur den skulle sluta, det är dessutom inte svårt att utläsa. Den var ändå bra tycker jag. Med extra kyddan i form av zombier, till tuffade karaktärer så föll den mig verkligen i smaken. Tog bara ett par dagar för mig att jobba mig igenom från pärm till pärm.

 

Inget mästerverk, men helt klart läsvärd i min mening.

 

Betyg: 3 av 5

 

Var på Öland igår med mamma och barnen. Hunden fick också följa med på ett hörn. Tog faktiskt kort, även om det var med mobilen.

 

Jag tillhör den där sorten som blir vansinnig. Framför allt när jag städar, vilket jag borde syssla med just nu. Ska flytta och måste städa av allt tills ikväll. Mitt i min rengöring av plåtarna till ugnen ringer Martin. Jag är på rätt dåligt humör och han säger något som får mig galen. Nämligen att vi ska köpa en till kartong till mig imorgon bitti och inte i kväll. Jag som vill att vi kommer iväg tidigt imorgon (långt mellan Gävle och Kalmar, framför allt med släp) blir skit arg. Skriker att han inte är riktigt klok. Miss av mig, både för att det är urlöjligt nu när jag tänker tillbaka på det och att han lyckats sätta på högtalaren på sin telefon så alla på hans jobb hör att han är ihop med ett psykfall. Jippi.

Har sett alla avsnitt utan ett halvt. Såg att de skulle skrika massor på varandra så jag stängde av och gjord enågot annat. Fast nu håller de på och skriker på varandra igen. Jag förstår inte det. Jag grälar bara på personer jag känner vääääldigt väl och inte bara för att göra någon ledsen. Eller varför de nu gapar på varandra.

 

Varför tittar jag på det här?

Köpte ett spel igår och det är strul och man måste mejla hit och dit för att aktivieringskoden inte funkar. Orkar knappt med det. Är nästan enklare att ladda ner ett och cracka. Visst kan det bli strul, men då hade du inte köpt något. Är samma sak vart enda gång man ska installera ett köpt spel. Man måste ha ett spelkonto och massa annat, för det är inte bara att installera längre. Annat är det när man installerar piratkopierade spel, då behövs inte något konto. Det är vad jag har hört i alla fall. Hrm.