Farmen
Jag har sett varje avsnitt, helt sjukt jag borde skaffa mig ett liv. Och jag har tyckt om det. Lite lagom drama som gör att man tycker sin egen tillvaro är verkligt trevlig. Fast idag orkade jag verkligen inte tittade längre. Det har blivit sådan dagis nivå på det att man bara suckar. Var är dealen med att vara så melodramatisk och dras emot gräl? För där är de inte rädda för att öpnna käften. Jag blir helt ställd på hur de håller på. Skulle jag också kunna balla ur sådär om jag sattes i samma sits? Ingen aning, tror inte det.
Hur som helst tittade jag på det nya avsnittet av Bones istället. Där var det inte alls samma nivå. Där mördas folk istället. För jag, som normalt får allergi av allt som doftar kriminal - genre, gillar verkligen Bones. Det är inte riktigt samma stil som alla andra, dessutom kan man inte göra något annat än älska Bones och Booth. Jag tror jag är lite kär i honom. De är så omka att det blir helt rätt. Och hela gänget kan man inte göra något annat än älska. Jag önskar att jag var lika smart och påläst som alla dem är. Jag menar jag hänger inte med utan text och det hjälper bara skapligt. Inte ens på svenska hjälper, det är fortfarande latin och tyvärr är den lite rostig...

Är en av få serier jag kan följa slaviskt utan att tröttna på den. För listan man tröttnar på kan göras lång.
Konfrontations rädsla
Det är många som har det. Jag har det, så länge det inte är min familj eller min pojkvän. Då är det ingen fara, då säger jag vad jag tycker förutsatt att jag tycker det är viktigt. Ibland skiter jag i det, framför allt med min syster.
Annars är man väldigt försiktig emot folk. Jag skulle aldrig börja mucka med någon på stan. Visst händer det att folk gör det när de är ute, helt naturligt. Den primitiva sidan kommer fram och den verkar onekligen mer aggressiv på killar. Fast det finns ett forum där man inte är rädd för att skriva en massa strunt till någon du inte har en aning om vem det är. Internet, jag läste om spel jag sitter och väntar på nu = stor mäng killar som gör det samma. Och de nöjer sig inte med att läsa eller hålla en normal konversation (det finns tjejer som håller på med det också framför allt har jag sett det på stylesearch, fast det är inte alls lika ofta och samtalat fortsätter som inget har hänt efter de där löjliga inläggen).
Varför kan man inte vara normal och hålla sig till ämnet. Jag stuntar blankt i om du tycker att Dragon Age Origins eller 2 är bäst. Eller om du tycker att Mass Effect inte är ett RPG spel. Jag tror att det mest upprepade ordet helt plötsligt bli dick och nigger. Och sen finns det givetvis de nötterna som inte förstår hur man packar upp en fil eller... tja som inte ska vara på sidan. Vad ska man där och göra om man letar efter filar som man inte behöver packa upp? Det är ju inte nobelpris på att kunna använda WinRAR...
Apor
I sommras följde jag med familjen till Kolmården. Där tittade vi givetvis på alla djur och barnen åkte bil som de kunde styra själv! Vilken upplevese det var, vi kunde inte göra något annat, var bara tjat om att åka bil. Alla andra barn verkade lika förundrade: kön var evighets lång.
Vi åkte linbana, vilket också var kul. Framför allt när barnen kom på att de kunde stå när korgen svängde. Det var lite läskigt tror jag, men mest kul. Djuren hamnade lite i skymundan, men huvudsaken var ju att de hade kul. Barnen alltså, djuren tror jag inte har jättekul på ett zoo. Inte för att de har så mycket roligare i det fria även om det är snällare emot dem. (Snällt att bli uppäten till lunch av en lejonfamilj?)

Stackarns lilla Elvira, hon hade haft vattenkoppor innan och de försvann aldrig. När Liza gick på sin bal ryggade alla äldre för de ville inte ha bältros, roligt nog får man inte det om man redan har haft vattkoppor.
Jag blev bästa kompis med en get och deras familjer. Var poppis en stund där. Sen gick vi in i ett litet hus bredvid parken. Där fanns det hur små söta apor som helst. Jag var helt kär och trodde att jag hade tagit hur många bilder som helst. Inte det inte, tre kort hade jag.

Det var den bästa av dem, då kan man tänka sig hur dåligt de andra korten blev.
Däremot hittade jag en bild jag tyckte var ganska fin. På en apa, hör och häpna.

Jag är inte sur
Färdig
Borde skriva en uppsats om hur Frankrike såg på fredarna 1871, 1914 och 1945, men jag rättar. Ironiskt nog känns det bättre att skriva på den än på skolan. Det känns mer givande. Mer korkad människa tror jag man får leta efter, eller i alla fall mindre motiverad.
Efter 173 sidor och 120 329 ord är den klar. Och jag älskar den. Slutet är höjdpunkten på en berättelse där huvudpersonen spenderar större delen av tiden i sjuksängen. Nu blir det bara att mejla till mamma och starta operation tjat. Visserligen hade jag läst igenom den själv, men jag ser inte allt. Framför allt vet jag storyn, förmodligen i större detalj än jag känner mitt eget liv just nu.
Det tråkiga är svenskan och titlar. Vad man än hittar på blir det löjligt. Engelskan har fler ord som låter... bättre. Hur som helst hoppas jag på att Häxjakt bli publicerad. Jag skulle i och för sig bli vedervärdig att ha och göra med. Ingen Jante lag här inte, inte när det handlar om mitt skriveri och framför allt inte med denna.
Ipren
I huvudstaden hos Martin
