FulSarah

Jag och Mass Effect är som ett par. Jag blir nykär så fort jag börjar spela det igen. Jag vet precis vad som ska hända, men jag bli ändå helt lyrisk av det. Dragon Age hade samma effekt på mig ett tag, men till slut insåg jag att det liksom inte höll. Jag tröttnade på att höra samma saker igen. Det verkar inte vara samma sak med Mass Effect. Istället spelar jag om det och gör kanske en grej olikt förra gången, om ens det och tittar på slutet med stora ögon. Blir lika arg varje gång och har tagit bort den sista scenen, för jag hatar det. Jag tror aldrig jag har intresserat mig så här mycket för något som inte är mig själv och det är så korkat. Vad får jag ut av att vara kär i ett spel? Det är till och med bättre att bli kär i en skådis, vilket jag också tror jag har lyckats med.

 

Läste ut Hunger Spelen igår och har gått och blivit kär i Peeta. Han är så söt med sina bröd och att han är så kär i Katniss att jag blir helt kär i honom för att det är synd om honom. Det är också helst idiotiskt. Fast det kanske är det jag ska vara nu en stund? Inte vet jag, det är ju bättre än att verkligen göra något korkat. Nu sitter jag hemma i min kammare och drömmer istället för att göra det. Tror att jag sparar mig själv en hel del ångest av att göra som jag gör.

Känns som om jag ska explodera om jag inte skriver av mig om allt som snurrar runt i mitt lilla huvud. Som ett geting bo. Det hjälper inte ens att skriva på mina "böcker". Hoppas att det här kan rensa huvudet eller också får jag skaffa mig en såndär skål som Dumbledore i Harry Potter har. Det vore inte helt fel.

 

Jag brukar ha svårt att släppa saker. Tydligen är Mass Effect det svåraste jag kan släppa. Är som en drog. Jag spelar nonstop för att bli helt handfallen när det plöstligt tar slut. Jag lyckades visserligen få Shepard att överleva, men till vilken nytta? Jag fick inte veta vad som hände och trots min vilda fantasi ville jag gärna ha fortsättningen på ett litet silverfat. Det hemska är att jag blir helt upprörd när jag tänker på det. Som om det är verkligt? Jag vet att det är ett spel. Något som man använder sig av för att fly verkligheten, inte för att dra in verkligheten in i spelet.

 

Och jag har spelat som manliga Shepard för första gången också. Mums vilken röst. Mamma och Daniel kollade hur han som gör rösten ser ut. De sa att jag nog inte ska kolla. Och jag har låtit bli, vill inte att min lilla illusion ska sprängas. Fast det är nästan alltid så. Har någon en underbar röst är utseendet inte det samma. Därför har jag kommit fram med en plan för mig själv. Om jag bara hör någons röst ska jag skapa mig en bild av personen. Oavsett hur personen låter ska jag tänka mig någon som inte är vacker. Tänker jag att alla är fula kan det ju bara bli bättre? Och nu lät jag som världens mest ytliga människa.

Var på Öland igår med mamma och barnen. Hunden fick också följa med på ett hörn. Tog faktiskt kort, även om det var med mobilen.

 

Jag tillhör den där sorten som blir vansinnig. Framför allt när jag städar, vilket jag borde syssla med just nu. Ska flytta och måste städa av allt tills ikväll. Mitt i min rengöring av plåtarna till ugnen ringer Martin. Jag är på rätt dåligt humör och han säger något som får mig galen. Nämligen att vi ska köpa en till kartong till mig imorgon bitti och inte i kväll. Jag som vill att vi kommer iväg tidigt imorgon (långt mellan Gävle och Kalmar, framför allt med släp) blir skit arg. Skriker att han inte är riktigt klok. Miss av mig, både för att det är urlöjligt nu när jag tänker tillbaka på det och att han lyckats sätta på högtalaren på sin telefon så alla på hans jobb hör att han är ihop med ett psykfall. Jippi.

Har sett alla avsnitt utan ett halvt. Såg att de skulle skrika massor på varandra så jag stängde av och gjord enågot annat. Fast nu håller de på och skriker på varandra igen. Jag förstår inte det. Jag grälar bara på personer jag känner vääääldigt väl och inte bara för att göra någon ledsen. Eller varför de nu gapar på varandra.

 

Varför tittar jag på det här?

Köpte ett spel igår och det är strul och man måste mejla hit och dit för att aktivieringskoden inte funkar. Orkar knappt med det. Är nästan enklare att ladda ner ett och cracka. Visst kan det bli strul, men då hade du inte köpt något. Är samma sak vart enda gång man ska installera ett köpt spel. Man måste ha ett spelkonto och massa annat, för det är inte bara att installera längre. Annat är det när man installerar piratkopierade spel, då behövs inte något konto. Det är vad jag har hört i alla fall. Hrm.

Tittar på Top Modell Sverige och då blir det reklam. Och jag skojar inte, jag blir helt svag i knäna och jag sitter i en stol... Patetiskt? Ja.

 

Men killen i Dead Space 3 reklamen (tro mig jag är medveten om att det inte är en riktig människa) är så het. Blir helt kändiskär. Lite sårig och smutsig och manlig och mums.

Jag är ett fan av Dragon Age 1 och 2, väntar redan på 3:an som ska komma ut till vintern. Fast jag trodde aldrig att jag skulle kunna se en film om det. Fast jag kunde inte låta bli att ge den en chans när jag såg att det fanns och otroligt nog såg jag klart den. Jag tyckte till och med att den var bra. Jag förstår inte hur det är möjligt, jag som brukar vara en finsmakare när det gäller hur snyggt det är. Det här var inte speciellt snyggt, men inte heller överdrivet fult.

 

Jag blev helt ställd fram emot slutet när jag förstod vem det handlade om. Att karaktären faktiskt finns med i spelet. För visst fattade jag att det var från spelet inspirationen kom, namnet är ganska solklart. Dessutom handlar det om själva världen.

 

Vet inte om jag ska skämmas eller sticka ut nacken. Kände mig tvingad att förmedla det bara för den är bra. Framför allt med tanke på att den troligen är gjord av fans som mig själv. Önskar att jag kunde lägga ner tid på att lära mig göra film. Då skulle jag göra det, fast den skulle garanterat vara världens fulaste...

 

 

Jag har sett varje avsnitt, helt sjukt jag borde skaffa mig ett liv. Och jag har tyckt om det. Lite lagom drama som gör att man tycker sin egen tillvaro är verkligt trevlig. Fast idag orkade jag verkligen inte tittade längre. Det har blivit sådan dagis nivå på det att man bara suckar. Var är dealen med att vara så melodramatisk och dras emot gräl? För där är de inte rädda för att öpnna käften. Jag blir helt ställd på hur de håller på. Skulle jag också kunna balla ur sådär om jag sattes i samma sits? Ingen aning, tror inte det.

 

Hur som helst tittade jag på det nya avsnittet av Bones istället. Där var det inte alls samma nivå. Där mördas folk istället. För jag, som normalt får allergi av allt som doftar kriminal - genre, gillar verkligen Bones. Det är inte riktigt samma stil som alla andra, dessutom kan man inte göra något annat än älska Bones och Booth. Jag tror jag är lite kär i honom. De är så omka att det blir helt rätt. Och hela gänget kan man inte göra något annat än älska. Jag önskar att jag var lika smart och påläst som alla dem är. Jag menar jag hänger inte med utan text och det hjälper bara skapligt. Inte ens på svenska hjälper, det är fortfarande latin och tyvärr är den lite rostig...

 

Det är många som har det. Jag har det, så länge det inte är min familj eller min pojkvän. Då är det ingen fara, då säger jag vad jag tycker förutsatt att jag tycker det är viktigt. Ibland skiter jag i det, framför allt med min syster.

 

Annars är man väldigt försiktig emot folk. Jag skulle aldrig börja mucka med någon på stan. Visst händer det att folk gör det när de är ute, helt naturligt. Den primitiva sidan kommer fram och den verkar onekligen mer aggressiv på killar. Fast det finns ett forum där man inte är rädd för att skriva en massa strunt till någon du inte har en aning om vem det är. Internet, jag läste om spel jag sitter och väntar på nu = stor mäng killar som gör det samma. Och de nöjer sig inte med att läsa eller hålla en normal konversation (det finns tjejer som håller på med det också framför allt har jag sett det på stylesearch, fast det är inte alls lika ofta och samtalat fortsätter som inget har hänt efter de där löjliga inläggen).

 

Varför kan man inte vara normal och hålla sig till ämnet. Jag stuntar blankt i om du tycker att Dragon Age Origins eller 2 är bäst. Eller om du tycker att Mass Effect inte är ett RPG spel. Jag tror att det mest upprepade ordet helt plötsligt bli dick och nigger. Och sen finns det givetvis de nötterna som inte förstår hur man packar upp en fil eller... tja som inte ska vara på sidan. Vad ska man där och göra om man letar efter filar som man inte behöver packa upp? Det är ju inte nobelpris på att kunna använda WinRAR...

I sommras följde jag med familjen till Kolmården. Där tittade vi givetvis på alla djur och barnen åkte bil som de kunde styra själv! Vilken upplevese det var, vi kunde inte göra något annat, var bara tjat om att åka bil. Alla andra barn verkade lika förundrade: kön var evighets lång.

 

Vi åkte linbana, vilket också var kul. Framför allt när barnen kom på att de kunde stå när korgen svängde. Det var lite läskigt tror jag, men mest kul. Djuren hamnade lite i skymundan, men huvudsaken var ju att de hade kul. Barnen alltså, djuren tror jag inte har jättekul på ett zoo. Inte för att de har så mycket roligare i det fria även om det är snällare emot dem. (Snällt att bli uppäten till lunch av en lejonfamilj?)

 

Borde skriva en uppsats om hur Frankrike såg på fredarna 1871, 1914 och 1945, men jag rättar. Ironiskt nog känns det bättre att skriva på den än på skolan. Det känns mer givande. Mer korkad människa tror jag man får leta efter, eller i alla fall mindre motiverad.

 

Efter 173 sidor och 120 329 ord är den klar. Och jag älskar den. Slutet är höjdpunkten på en berättelse där huvudpersonen spenderar större delen av tiden i sjuksängen. Nu blir det bara att mejla till mamma och starta operation tjat. Visserligen hade jag läst igenom den själv, men jag ser inte allt. Framför allt vet jag storyn, förmodligen i större detalj än jag känner mitt eget liv just nu.

 

Det tråkiga är svenskan och titlar. Vad man än hittar på blir det löjligt. Engelskan har fler ord som låter... bättre. Hur som helst hoppas jag på att Häxjakt bli publicerad. Jag skulle i och för sig bli vedervärdig att ha och göra med. Ingen Jante lag här inte, inte när det handlar om mitt skriveri och framför allt inte med denna.

Finns oändliga varianter och som liten var jag ett enormt fan av Skönheten och odjuret. Än idag tror jag att jag känner igen varje melodi så väl som replik. Hur som helst har jag nu börjat titta på en vuxen variant och blir helt frälst (troligen mer motsatsen eftersom att odjuret, otroligt nog, är hur snygg som helst). Det var faktiskt ett tag sedan jag fick mig en liten filmkärlek och måste bara dela med mig.

Jag tänkte ta dö på en i min bok, men hon blev förrädare och tar nästan dö på kvinnliga huvudpersonen istället. Jag tänkte para ihop en polis med den kvinnliga huvudpersonen, men han blev visste ihop med hennes pappa istället. En av jägarna skulle bli god, men hon blir visst super ond och en kollega till henne bli god istället. (Måste finnas någon som blir god och någon som blir ond, trots att handlingen ligger på dagis nivå intrigmässigt.) Den manliga huvudpersonen skulle vara stenhård och tuff, men han blev visst en mjukis och går i kloster. Killen som ville ligga med kvinnliga huvudpersonen skulle vara emot häxor för att hon är det, men han vet jag inte vad han gör än. (Han bryr sig om vem som vinner, inte vad.)

 

Och så pratar jag med min syster och är helt uppspelt när något spännande händer i det jag skriver. Hon tycker att jag är knäpp för att jag inte har handligen klar i huvudet, vilket man ska enligt så många. Fast jag har ingen klar bildframför mig. Jag har skrivit över 120 sidor utan att ha en röd tråd i någon annan form är huvudpersonerna och mainstoryn, som i och för sig gör sig ganska bra när den genomsyrar det mesta. Fast jag vet inte hur den kommer slut och det är helt sjukt. Innan har jag alltid haft en klar blid av hur boken ska sluta och jag har haft problem att ta mig dit i takt med att jag introducerar fortsättningen. Så istället för att jag känner spänning blir det att jag sitter och tjurar för att det inte blir som jag vill ha det. Mycket bättre att göra som jag göra nu, trots att jag får inse att min första magkänsla inte alla gånger stämmer. Men det är ju det fina med att skriva på datorn, bara att radera och börja om.

Oooh, örongodis, de bra bitarna framför allt. Fast jag har börjat lära mig att även monster bitarna är helt underbara. Det tar bara lite längre tid innan man vet vart man ska placera oljudet. Ha. Nördar vidare med min historia som blev lite djupt helt plötsligt, men död och grejer. Jag har personligen inte så nära kontakt med den just i det sammanhang jag skriver om det. Fast tillräckligt mycket tror jag ändå att jag har för att jag ska kunna låtsas att jag kan relatera. Det är en bok om häxor, jag är ingen häxa, men det går utmärkt att förstå dem. Blir lite samma tema som Steven King har i sin bok... Vad den nu hette. Man ser från alla håll och meningen är att man ska tycka synd om alla. Får väl se om jag lyckas med den biten.

Har på två dagar skrivit ihop över 20 sidor till mitt nya projekt. Den känns riktigt bra, även om jag ska försöka förmå diverse närstående att läsa igenom den och ge kritik på den när den är klar. Är på sida 94 och romaniken flöder. Kan bara konstatera att jag får skriva om samma meningen att antal gånger när jag fastnar. Romantik är tiomiljoner gånger svårare att skriva och få bra än spänning. Det bli lätt smörigt och löjligt. Dessutom valde jag mitt nöt att ha den manliga karaktärens syn på det hela. Pucko på mig. Det blir de manligas plikt att fastställa om jag har något form av rätt i deras tänk. Personligen tror jag att han är alldeles för tjejig. Men het.

Sitter här och har Highway to Hell på repeat, mer eller mindre. Eftersom att jag ändå nånstans har en discodiva i mig blir jag helt skamsen. Jag borde lyssna på sånt nu och inte gammal rock. Fast jag gör ju allt för det jag skriver och den ena huvudpersonen i den älskar gammal rock. Så måste sätta in mig i hans sits och känna musiken. Och jag älskar den.

Det var ett tags sen jag behövde plugga och stressade upp mig som jag gör nu. Visst hade jag tenta för en vecka sen eller något, men det kändes ändå helt okej. Det är väl att jag inte känner riktigt att jag vet vad som förväntas av mig. Jag älskar ordentliga anvisningar om vad jag ska göra, annars kan jag bli så svävig och det är inte superbra.

 

Hur som helst tränade jag för första gången på evigheter nu. På min trappmaskin och har så grymt ont i mina hälar nu att jag får gå runt på tå (gratis extraträning, om jag ska se det positivt alltså). Känns i alla fall bra, måste fortsätta bara. Då kan jag berätta det för kära lilla mamma som kände sig säker på att jag skulle använda den en gång och sen skulle den samla damm.

 

Men nu är det dags för mig att faktiskt plugga på riktigt och inte bara snacka om det.

Jag inser att jag gör det dem vill att man ska göra. För vilket sätt är bättre att sprida sitt "budskap" än att få fol upprörda?

 

Jag skriver just nu på något som handlar om ett par som ska adoptera och eftersom att jag inte har en susning om hur det fungerar vill jag läsa på lite. Det jag hittar är en artikel där man skriver om att "svarta" ska adoptera "vita" och tvärtom. Det kan jag leva med, tycker bara synd om de mörkhyade, det finns inge många vita barn för adoption. Däremot slutade jag läsa så fort jag förstod att det var propaganda och inte en vanlig artikel och rullade ner till kommentarerna. Folk skriver att man inte ska blanda raser och bla bla. "Lika barn leka bäst". Förlåt mig, men lika barn leka bäst har inte ett skit att göra med om du är mörk, vit, gul, blå eller röd. Det handlar om hurdan du är som person. Jag blir så trött på folk som tror att det är någon skillnad mellan dem och någon annan. Titta på DNA eller insidan, vi ser likadana ut. Och jag kan inte säga något annat än att jag tycker politiken ska ta tag i det här på något sätt. På något annat sätt än det idan för det verkar uppenbarligen inte fungera så himla bra.

 

Och för dig som blir intresserad: Nordfront. Och så måste jag kommentera namnet, som om vi borde ha någon front emot allt nytt. Jag ska bara påpeka en sak. Vilket rike genom tiderna var störst och mest framgångsrikt genom historian?

 

Det spelar ingen roll om du säger Rom eller Antikens Grekland, båda var toleranta emot nya kulturer och religioner. Och en nyhet är att det var därför de kunde bli så pass stora under så pass lång tid.