FulSarah

Har kollat mitt resultet på högskoleprovet nu och är det inte så att alla andra har varit riktigt skitdåliga gick det inte jättebra. Förra gången gick det betydligt bättre för mig, men det känns ändå skönt att ha gjort det. Behöver den övningen inför allt plugg som kommer. Det kommer bli jobbigt, men då har man ju jobb när man är klar. Det är något man inte var när man gick gymnasiet och satt med sina kemiböcker.

Men när man sitter där och rättar blir man rädd för alla fel man har gjort. Jag tyckte att det kändes ganska bra, men det var ju inte fallet. Fast vad vet man när man sitter där med huvudet fyllt av mattetal eller strandskyddet. Uscha.

Känns skönt att det är klart med det och man kan slappna av. Tur för mig att jag inte ska gå tandläkare iallafall. Fast då hade jag nog pluggat innan och kanske skärpt till mig. Blivit lite lagom nervös och därför varit lite mer på tårna. Men nu kommer jag in på Civilekonom utan att jag är tvungen att höja mig. För fick ändå ganska bra förra gången.

Nu är det ett tag sedan jag skrev något om mina små tomater. Det är annat med hur mycket tid jag faktiskt lägger ner på dem. Jag vattnar dem varannan dag nu, kan också meddela att mina övriga blommor tycker mycket om att jag är noga. Min murgröna tror jag inte har varit så fin på väldigt länge. Har dessutom räddat en av mina mer trädlikandne grejer. Den var lite trött innan.

Men tillbaka till tomater. Förstår inte varför det står överallt att man ska ha såjord, det har inte jag någon. Mina små tomatebebisar får klara sig med helt vanligt blomjord. Dem verkar inte tycka att det är så hemskt iallafall.



De var så höga att de slog i huvudet i taket som låg på innan. Plockade väck det och dem började växa som bara dem. Fast det har inte kommit i alla krukor, eller vad man ska kalla det. Är jag lite glad över. Annars hade vi väl badat i tomater till sommaren. Fast mums vad det ska bli gott.

Ironiskt nog är jag förkyld idag. Som vanligt säger en del inom mig och räcker ut tungen. Den andra delen pekar finger och fräser något i stil med "Som om du är så mycket bättre, viktigpetter!". Låt oss kalla dem FinSarah och FulSarah.
FinSarah blir givetvis förbannad av detta och stampar med fötterna i marken. Håret står åt alla håll, som om ilskan blir elektrisk, som när man gnuggar en ballong mot huvudet.
"Du skulle inte klara dig en sekund utan mig din fjant."
Det får FulSarah att börja skratta så hon kiknar. Hon skulle klara sig mer än väl utan den där jobbiga. Fast när hon ser att FinSarah faktiskt håller på att ta sig ur kontrollrummet får hon panik och börjar gråta. Hon skulle inte klara sig ett ögonblick utan den där dumma fan.
"Du får inte gå! Jag skulle förstöra allt ju. Herregud, livet skulle bli helt upp och ner för den här knäppgöken som låtsas ha två människor i sitt huvud."
FinSarah klappar i händerna och vänder sig om. Hon har ett stort flin på läpparna.
"Du klarar dig inte utan mig, men jag skulle klara mig fint utan dig."
"Jovisst." muttrar FulSarah surt, men återgår till att kontrollera den sjuka person de styr.

Sådan är jag. Och det jobbiga är att jag verkligen är så kluven. En del av mig är så fin i kanten att det är läskigt. Den andra skulle kunna göra vad som helst för spänningen skull. Det är tur för mig att jag hade dem båda två, även om det är jobbigt. Skulle jag bara ha viktigpettern skulle folk kräkas på mig eftersom jag hade haft allt för höga tankar om mig själv. Hade jag däremot bara varit den andra delen hade jag... nej Gud jag vill inte ens tänkta på det. Hade väl legat i rännstenen och krälat.

Det jag ville komma fram till från början var att jag blir snorförkyld så fort jag dricker. Det handlar inte om så mycket, även om det för lilla mig var mer än vanligt. Och för resten av alla 20åringar var det en helt vanlig förfest nivå. Det säger vart jag lägger mig, kontrollbehovet i mig är enormt. Har hört så mänga göra så mycket dumt när dem är fulla att jag har blivit helt inställd på att jag ska kunna ligga på min dödsbädd och känna att jag inte gjort något dumt.... Okej, har redan brutit det en gång, men det var inte så farligt och allt blev bra iallafall. Hoppade inte i säng med någon eller hånglade med någon. Har kommit fram till att jag har en fobi. En Herpes fobi.

Jag skulle säga Mango smakmässigt, men den är så jobbig att skala. Den ska man skära upp den. Det kan ta en kvart om man ska göra det bra. Fast den är klart  godast för mig.



Fast eftersom att jag inte trevlig att ha och göra med när jag är hungrig, inte ens för mig själv, vill jag ha något snabbare alternativ. Äppel, päron, banan och hela den högen med frukt tål jag inte så dem stryks från listan. Kvar blir en liten hårig grej som är underbart god.

Eller förbjudet är det väl inte, men ni är så överdrivet känsliga så läs inte vidare. För det här kan bara tjejer relatera till.

Fy fan vilken mensvärk jag har. Det är som om jag har en lite galen gubbe i min mage som står med en stor köttkniv. Tyvärr tycker han inte alls om mig och vispar runt med den där kniven som om han försöker vispa grädde. Det här får man stå ut med en gång i månaden, plus att man ska klämma ut ungar sen. Fan vad jag skulle vilja ha förmånen att vara kille ibland. Tänk att vara den som står och hejjar på när hans tjej föder. Eller tänk om man sitter i korridoren och glor som en annan idiot. För tydligen finns det fortfarande killar som gör det. Sen när man väl är färdig med den pärsen så blöder man helt ofantligt jättemycket i flera månader. Och sen, som om inte det var nog, så kommer en man med nästan 100% säkerhet snacka om hur slapp hans fruntimmer har blivit. OOOOHHHH jag blir helt galet jävla mongo arg av sånt här. Borde låta bli att tänka på det. *Tar ett djupt andetag*

Har börjat få ångest när jag ska till UM (Ungdomsmottagningen) nästa gång. Tänk om de blir arga på mig för att jag bytte piller utan att de gav mig tillåtelse. För hon jag var hos någon gång tyckte att jag var helt dum i huvudet för att jag trodde på att Martin inte hade knullat nån annan brud när vi hade vårt uppehåll. Det hade ju lika gärna kunnat vara jag som låg med nån annan? Men nej just det, jag är tjej och vi har bara sex med killen vi är gift med. Och herregud, jag kommer komma till helvetet... Det fula var att hon inte ens försökte dölja att hon tänkte så om mig. Jag skulle vilja peta till henne med ett fett lönekuvert och jag vet inte vad mer. En stekpanna? Nej, jag är snäll, brusar bara upp mig något helt galet. Får skylla på mensen.

Så är jag klar med min bok. Efter säker ett och ett halv års slit och pul. Jag vet inte hur många timmar jag har suttit med det istället för att göra "normala" saker. Min lilla bebis ska ut i världen och bli pissat på. För det är ju det som händer med manuset i början. Framför allt om man inte har varit publicerad innan.

Men eftersom att jag tror att alla är superintresserade av vad det är jag har skrivit tänkte jag lägga upp både "bokbaksidan" och sammanfattningen av handlingen.

Bokbaksida

Framför mig såg jag min mor stå förlamad av fasa. Hennes ansikte var rödflammig och kjolen var sönder riven. Det mod hon brukade ha var försvunnet och ersatt av skräck.

”Snälla.” viskade hon och tittade på mannen bakom mig.

Jag visste att det inte fanns något att be för. Döden kom allt närmare. Den förberedde min själ för att slita sig från kroppen. I det ögonblicket hände något. Det blev oerhört kallt, så kallt att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Jag kunde inte se något, allt var vitt.

Framför mig såg jag min mor stå förlamad av fasa. Hon var vit som snö.

Sammanfattningen (Den är mer informerande än, tja typ säljande, vilket jag inte är ett skit bra på.)

När Ellinis är sex år mördas hennes far av adelsmannen Hallum. Ett par dagar senare dör även hennes mor när hon blir elementar. Detta gör att hon är fruktad och hatad av nästan alla, det finns endast en fristad, Elementa. Där växer hon upp och blir utexaminerad när mannen Gael ber elementarerna om hjälp att lokalisera de tre ägg som enligt legender ska vara lagda av sagovarelserna. Äggen visar sig istället ha kraften att väcka de döda och kanske också släppa ut sagovarelserna som varit inlåsta i tusen år.

 

Känslorna mellan Gael och Ellini gör deras tid tillsammans till en dans runt en eld där någon kommer bränna sig. Ellini är den som dansar för nära flammorna och tvingas inse att Gael arbetar för Hallum, som hon själv vill få utöva hämnd på.

 

Deras vägar skiljs åt och Ellini slår följe med magikern Tamlen, systern till hennes fars livvakt. Tamlen räddar henne då hon blir dubbelelementar. Detta har inte hänt på väldigt länge och gör Ellini till en av historiens kraftigaste elementarer. I deras strävan framåt söker de upp Ellinis mormor som berättar om en affär med en alv som resulterade i Ellinis mor. Därför beger sig de två kvinnorna mot alvernas forna rike och skogen Gondo dit ingen med sina sinnesfulla bruk vågar sig in.

Sen får man se, kanske blir publicerad.

Ska skicka in nästa uppgift till min kurs om ett antal veckor, men jag är redan klar. Dessutom är jag faktiskt ganska nöjd. För tycker själv att jag har fångar Dvärgen ganska bra. Därför delar jag med mig av min lilla nya text.

Det rytmiska ljudet väckte mig sakta. Sängben som gneds emot golvet fick det att vända sig i min mage. De svaga stönen som letade sig ner till mitt sovrum bekräftade vad min granne höll på med. Äcklad reste jag mig snabbt ur sängen som stod direkt på golvet för att jag skulle slippa klättra upp i den.

 

På mina korta ben rusade jag ut i hallen och klev ner i ett par gympaskor. Jag slet upp dörren och rusade upp för trappen så fort jag kunde. Framme vid hennes dörr tryckte jag länge på ringklockan som surrade ilsket på andra sidan dörren.

 

Jag hörde hur aktiviteterna plötsligt avbröts och hur två röster pratade med varandra. Det fick mig inte att sluta hålla in knappen.

 

”Vem är det?” frågade en kvinnoröst på andra sidan dörren.

 

”Öppna dörren!” sade jag och hötte med den lediga handen mot titthålet en bit över mig.

 

Rösterna pratade igen, den här gången var det mycket hetsigare. Jag svor högt för mig själv och gnisslade tänder. Så svårt var det inte att öppna en dörr, i det samma öppnades den.

 

Där stod mycket riktigt min granne iklädd endast ett täcke. Hennes hår var rufsigt och huden flammade i en äckligt rosa ton. Andhämtningen var okontrollerad, det fick mig att vilja kräkas.

 

”Vad vill du?” frågade hon och tittade ner på mig.

 

Jag hatar när människor gör det, som om jag inte är bra nog för att de ska möta min blick som de gör med alla andra. Det är inte jag som är förvuxen. Min ras är starkare än deras, jag har ben som står bättre på marken. Mitt intellekt slår människans med hästlängder, i synnerhet den här kvinnans.

 

”Du får göra vad du vill, men när jag ska sova får du låta bli med de där snuskigheterna.” sade jag och blängde upp i hennes irriterande ansikte.

 

”Jag vet.” svarade hon och slängde igen dörren i mitt ansikte.

 

Muttrandes för mig själv gick jag ner till min lägenhet. Människor hade inte hyfs nog i kroppen för att be om ursäkt när de hade gjort fel. Inte ens tillräckligt för att säga hejdå. Istället var det bara att smälla igen dörren framför näsan på den som stod utanför.

 

”Fårskallar.” sade jag när jag låst dörren och vände mig om.

 

Jag såg mig själv glimta förbi i spegeln. En kort figur i rutig pyjamas med en ficka på bröstet. Ögonen gnistrade av grymhet och jag stannade upp för att ge de en sista blick innan jag fortsatte till sovrummet. Jag började inte jobba förrän vid elva, men sen var det fullt upp hela dagen. Jag hatade mitt jobb.

 

Till min lättnad var det tyst i huset efter incidenten med min granne. Jag lyckades slumra till och få ett par välförtjänta timmars sömn innan jag skulle iväg till arbetet. För även om jag avskydde det mer än allt annat hade jag inte lyckts få något annat. Mitt förstånd kunde inte begripa varför, men på arbetsförmedlingen ville de inte hjälpa mig för jag hade ju ett jobb.

 

När jag gick bort till busshållplatsen mötte jag min granne i trappan. Hon tittade snett på mig och skyndade ner utan att hälsa på mig. Det var som vanligt. Människor hatade mig lika mycket som jag. Det fanns något som inte stämde. Ungefär som en positivt laddad magnet emot en positivt laddad.

 

Väl på jobbet bytte jag om till kläderna alla hade, svart skjorta, svarta byxor och rött förkläde. Sen var dagen igång. Folk vällde som vanligt in och hade oerhörda problem att förstå att jag var hovmästare. Vissa av de tryckte sig nästan förbi mig innan deras små hjärnor förstod att jag skulle ge de ett bord. Sen fanns det de som åt på stället ofta och visste att jag skulle placera dem. Sådana tyckte jag faktiskt om, speciellt om de inte brydde sig om att hälsa. Det var det enda jag gjorde om dagarna. ”Hej.”, ”God dag” och ”Hejsan” om chefen gav mig en hård blick när det kom in en barnfamilj.

 

Det fanns en av våra stamkunder som var vedervärdig. Han tittade alltid ner på mig sådär som många gör. Självklart satt han alltid vid något av mina bord så jag tvingades ta hand om honom. Den här dagen var inte annorlunda.

 

”Vad får det lov att vara?” frågade jag och tittade spelat smörig emot de två männen vid bordet.

 

Mannen började smacka med tungan och tittade länge på menyn. Hans rynkade pannan och kliade sig på hakan. Jag borde egentligen köpa honom en bra aftershave, för det verkade klia något oerhört just på det stället jämt.

 

”Är laxen bra idag eller är det left overs från förra veckan?” frågade han.

 

Jag ville slå honom i huvudet med en stekpanna. Hans sätt att prata var hemskt. Släpigt och högvärdigt i den värsta blandningen. Sen tittade han på mig med den där äckliga blicken, som om jag var något katten hade släpat in. Jag ville verkligen slå honom i huvudet med något hårt. Eller kanske stoppa en kniv i honom. Se hans blod sippra ur hans motbjudande kropp.

 

”Den är färsk fångad idag.” sa jag och tog emot beställningen ifrån honom, lammet inte laxen.

 

Tyst försvann jag in i köket och skrek ut min order i högan sky för att få ur mig min aggression. Kocken flinade emot mig bakom alla grejer. Hans stora ansikte kunde jag leva med.

 

”Är sur mannen här?” frågade han och skrattade högt när jag nickade.

 

Moloket lommade jag åter ut och satte folk där det fanns plats. Efter en stund gick jag tillbaka till köket och hämtade maten till ”sur mannen”. Hans mat såg ut som vanligt, men jag hade lust att fylla hans vatten glad med diskvatten. Det var inte mer än han förtjänade.

 

När han fått sin mat och börjat äta fick jag stiltje. Det kom inte in en enda människa och alla gästerna var för stunden nöjda. Då gjorde jag misstaget att titta på människorna som åt. Deras tuggande munnar fick mig att få en uppstötning som jag diskret svalde. Tanken på deras tungor som rörde sig mitt ibland all mat fick magen att vända sig ut och in.

 

Till min stora lycka började folk åter en gång behöva hjälp och dagen rullade på. Vid klockan elva var restaurangen färdig städad och jag åkte hem till min lilla lägenhet. Där gick jag och la mig efter att ha tittat på nyheterna. Det var några som hade sprängts i små bitar i något land långt borta. Jag flinade för mig själv, vilken syn det måste vara.

 

Efter att ha bortstat tänderna och vaskat av mig det värsta matoset gick jag till sängs. Det tog bara ett ögonblick innan jag somnade.

 

Det rytmiska ljudet väckte mig sakta.

Jag är verkligen periodare med det här. Ibland bombar jag in med inlägg och kan inte hejda mig själv. Sen tar det ett par veckor innan jag plitar ihop något igen. Den här gången hade jag faktiskt en anledning, rundade Mass Effect 3. En aning besviken är jag på mig själv då jag inte lyckades få min karaktär i säng med nån. Fast det jag är mest besviken på måste ändå vara slutat.

När jag spelade Dragon Age 2 tyckte jag illa om slutet. Det var krystat på något vis och hur man än gjorde så blev det fel. Tro mig, jag körde om det för att göra om misstaget jag gjort första gången. Och jag ville vara både magiker och vanlig krigare. Hur som helst så känns det som om spelen får sämre och sämre slut. Resten av spelet kan vara hur bra som helst, men sen kommer man till slutet och allt går i stöpet. Som om de kommer på att "oj då, pengarna tog visst slut och vi har en deadline, shit.". Blir helt sur.

Det bor en nörd även i mig.

Sitter här och tycker väldigt synd om mig själv. Har egentligen ingen riktig anledning. Visst har jag ont i nacken och borde nog smörja in den med något mysigt, men annars är jag okej. Halsen har blivit bättre och fötterna har jag inte så ont i längre. För igår gick jag runt i högklackat halva dagen. Har inte gjort det på väldigt länge, kom på för ett par år sedan att det är mycket bekvämare med platta skor. Så nu är har jag fötterna på jorden.

Sov två timmar mitt på dagen idag. Brukar inte göra det vanligtvis, visst var jag uppe längre än vanligt igår... Annars däremot är det ingen skillnad. Drack i stort sätt ingenting, satt mest och nojjade för min hals. Vilket jag med all rätt gjorde för inte var jag bättre idag än vad jag var härromdagen.

Tittade på Mästerkatten, eller Puss in Boots innan. Gillade den, mysigt att titta på animerat. Känns så narturligt på något vis att sitta där och glo. Dessutom är Antiono mmmm framkallande. Känns som att titta på Zorro fast det är en katt istället. Lite likt är det ju iallafall.

Responsen är klar. Den är skickad till dem som ska ha den och jag känner mig hyfsat nöjd. Hoppas att det inte blir någon som blir besviken på något jag skrev. Känns lite farligt att ge kritik om vissa grejer. Tänk om man skulle knäcka någon? Alltså inte helt psykiskt utan om deras förmåga att skriva. Gud vad hemskt.

Ska snart packa, blir Karlskrona ikväll. Blir en lugn kväll, min hals är inte helt som den ska. Fast känns skönt att det är Liza jag åker med. Hon tog med sig en kortlek "Om vi får riktigt jävla tråkigt".


Förhoppningsvis blir det inte samma flopp som när vi var där sist...

Sen funderar jag på vad jag ska läsa för bok. Tror jag ska läsa om en bok jag tvingades läsa i gymnasiet. Vi ska skriva en parafras på kursen. Om det är så att jag väljer att läsa den jag tänker på kommer jag sätta honom som VD för något företag eller något liknanade. Jag tänker på Dvärgen av Pär Lagerkvist. Det är självmordstankar på att tvingas läsa den boken igen, men den karaktären skulle man känna igen. Tror dessutom att det är ganska många som har läst den, vilket är bra.

Jag åkte till Växjö för ett antal veckor sedan och fick mina naglar målade. Nu har jag fått bilderna som hon tog på dem. Tycker att dem är ganska bra även om man ser den enorma skillnaden mellan mina händer och armar. För mina händer vägrar bli bruna, förstår inte varför. Ungefär som att jag är super blek i ansiktet och på halsen medan magen är brun. Hade hellre varit lite brun på händerna och i ansitkete, det är ju det folk ser.



Och så min systera naglar som var helt magiska.

Pysslar om mina små tomatbebisar varje dag. Kikar på dem så fort jag ska hämta något vid sängen. Har inte gått så långt att jag sjunger än för dem iallafall. För då dör dem nog.

Så hur som helst att dem börjar få små mina tomatblad. Innan har det bara varit runda, som det verkar som nästan alla frön får. Första riktiga bladet. Tittar man lite noga ser man det på plantan längst ner på mitten. Blir helt stutsig. Jag vet, behöver lägga ner min energi på något vettigare.



Kan bara tänka mig hur jag kommer bli emot mina barn. Stackars dem. Kommer vara helt dränkande i kärlek och pussar och lovord.

Det jobbiga är att jag inte gillar det ena som jag har läst. Den andra har jag bara läst början på. Det är inget fel sådär på berättelserna, men dem kan ju inte hur man ska skriva grammatiskt. Det är dialoger mitt i beskrivningar och att dem byter rad är ju bara att drömma om. Tror inte att det är något man ska eftersträva, visst är det relativit coolt och i tiden att man inte ska följa skrivreglerna, men man ska kunna dem. Det finns ingen författare som inte kan dem där reglerna och gör dem ett undantag är det medvetet. Och vi får inte påpeka språket sådär utan mer själva berättelsen. Det är överdrivet irriterande att inte få såga det.

Sen ska jag bara skriva ihop en bra respons som är lagom mycket kritik och lagom mycker beröm. Det är supersvårt att få det bra.

Kändes som riktig vår idag. Mamma frågade om vi skulle åka och handla eller gå ut med hunden. Elvira bestämde att vi skulle ut i skogen, tack och lov. Handla är inte direkt det roligaste man kan hitta på. Så det blev en härlig runda i skogen där jag faktiskt tog en del kort.


Så oerhört söt liten tjej.




Och den damen ville inget annat än att bada, tro mig vattnet var svinkallt.

Sitter och slö tittar på Teen Mom 2 på MTV. Det är någon som har barn som var ute hela natten när hennes mamma passade barnet. Sen när hon kom hem på morgonen så låg hon bara på soffan och var arg på sin mamma för att hon var arg på henne. Helt sjukt. Skulle jag aldrig göra och skulle jag mot förmodan göra det inte skulle jag skrika på mamma som var arg på mig. Jag hade mått skit för att jag hade bettet mig som ett svin emot min son eller dotter. Sen är jag inte tjejen som vill ha barn för tidigt eftersom att jag vill kunna ta hand om dem själv med deras pappa. Fast det är ju bara min åsikt.

Så döpte jag min andra berättelse till min skrivkurs. Personligen tycker jag att det jag skrivit inte håller måttet någonstans och jag tänker ta igen det i nästa uppgift. Då ska jag minnsan glänsa med min verbala begåvning. Fast eftersom att jag ändå tänkt att jag skulle lägga upp alla texterna jag lämnat in får inte den har vara ett undantag.

Enjoy ett ordbajseri av någon som borde kunna ordbajsa bättre efter alla års ordbajs. (Ja, jag gillar ordet ordbajsa.)

Roadkill

- Ni kan inte göra så här! vrålade hon.

- Vi gör det för din skulle älskling, sade hennes mamma.

- Är det för min skull? Det har inte att göra med er sjuka kyrkopakt.

Hennes pappa vände sig om och stirrade argt på henne. Hans ansikte var mörkt, det blev alltid så när han blev ursinnig. Hon hörde sin mamma skrika att han skulle titta på vägen. Då gick allt väldigt fort.

Hennes pappa vände sig om och började snurra på ratten fram och tillbaka. Bromsarna tjöt emot den vattenbeklädda vägen. Däck, som utan lycka, försökte få grepp på asfalten. Lastbilens strålkastare i mörkret som kom närmare och närmare. Hennes pappa snurrade än mer febrilt på ratten. Däcken släppte helt greppet på vägen och istället flöt de fram på vattnet. Helt utom kontroll för de ljusen som rusade emot dem.

Hon hörde sin pappa skrika ut av ren fasa. Hennes mamma hade redan börjat gråta. Ett högt tut hördes från lastbilen. Själv kunde hon inte sluta tänka på festen som hon missade. Den skulle blivit årets bästa och han med stort H var där.

 

Andetagen skar genom nattens tystnad. Allt var stilla, inget yrvaket fågelkvitter eller syrsor spelade i den varma natten.  Hon hörde sin egen andhämtning tjuta i luftrören. Det gjorde så förbannat ont i hela kroppen. Försiktigt lyfte hon handen och kände sig i pannan. Den var fuktig. När hon tittade på fingrarna var dem mörka av något klibbigt. Det var blod gick det upp för henne och hon tvingade sig att bita sig i tungan för att inte kräkas. Hon hade aldrig gillat blod.

”Mamma.” fick hon fram.

Det var tyst i framsätet som var tryckt emot lastbilens front. Hon såg halva sin mammas ansikte, resten var mos. Hennes pappa såg hon inte något av mer än handen som fortfarande höll krampaktigt om handbromsen.

”Mamma!” sade hon.

Paniken stegrade sig och andetagen blev allt kortare och snabbare. Det fick inte vara sant. Hon skulle snart vakna. Det var en dröm, hon hade drömt om bilolyckor innan. Det var alltid hennes pappa som körde i dem drömmarna. Fast hon hade aldrig haft så ont. Det borde fått henne att vakna.

”Det är en som lever.” hörde hon en mans röst på avstånd.

Någon stod över henne och stelt av bältet som hade fastnat. Han hade snälla bruna ögon, som jorden i ett näringsrikt trädgårdsland. Ansiktet var sammanbitet och han såg orolig ut. Det verkade som om han hade väldigt bråttom att få ut henne ur bilen. Hon undrade varför, det var rätt bekvämt i baksätet. Hennes mamma och pappa skulle inte gilla att en snygging tog deras dotter ur bilen när de redan hämtat henne från en annan samma kväll.

”Håll dig vaken.” hördes någon.

”Gud, vad blod.” flämtade någon annan.

Hon såg sin trehjuling framför sig. Hon kände lyckan hon känt när hon hade fått den att rulla framåt för första gången. När hon sedan hade vänt sig om hade hennes mamma knuffat på med ett leende på läpparna. Hon hade blivit vansinnig när hon förstått att hon fått hjälp.

Hon såg tomten framför sig och hur han hade ramlat ner för trappan som varit hal av is. Hennes pappa hade satt tomten i deras bil och kört iväg med honom till sjukhuset. Hennes morfar hade haltat sedan den julen.

Första gången hon hade satt sig i ett flygplan hade hon trott att det skulle dras av renar. Hon hade varit fyra. När hon kom till flyget och skulle gå ombord hade hon frågat sina föräldrar vart renarna fanns. Dem hade sagt att dem här renarna var osynliga och när dem sprang så lät det väldigt mycket.

Hon minns första gången hon hade stått på ett par längdskidor och blivit ursinnig för att dem inte gick av sig själva. När hennes mamma hade försökt förklara att man var tvungen att ta fart själv hade hon satt sig ner. Där hade hon suttit tills hon fick gå in.

Den första kyssen bakom skolan flimrade förbi som på film innan det tillsist blev mörkt.

 

”Jag begriper mig inte på sådana som dig.” sade en kvinna.

Hon var blond med hår sminkade ögon. Hyn var vit som snö och stod i stark kontrast till blodet hon hade runt munnen. Skulle man träffa henne skulle troligen de flesta tänka på en modell.

”Det behöver du inte heller.” svarade en man.

Hans mörka hår var kort klippt och skägget var inte rakat på flera veckor. Han hade lite blod på överläppen som han slickade bort med en blodröd tunga. Hans huggtänder gnistrade i de ännu tända strålkastarna på lastbilens tak.

”Fast visst är det lite sport att leta roadkill, men att inte festa när man väl hittar ett smörgåsbord?” sade hon och tittade på den unga kvinnan på marken.

Hon blödde från huvudet och fick det redan mörka håret att se ännu mörkare ut. Den normalt lystna hyn bleknade för var sekund. De båda vampyrerna hörde hur hennes hjärta sakta gav upp.

”Hon lever.” sade han och tittade på henne med intensiv blick.

Kvinnan visste inte att hans familj hade dött i en bilolycka med en lastbil. Han ville kunna rädda kvinnan på marken. Livet som vampyr skulle han inte ge henne då han tänkte på det som en förbannelse. Den eviga törsten skulle han aldrig föra vidare till någon.

”Inte så länge till. Lika bra att du gör slut på henne.” sade kvinnan och satte sig mitt emot honom.

Hon visade huggtänderna och slickade sig runt munnen. Han höll flickan ännu hårdare i sina armar, men släppte henne inte med blicken.

”Ta det lugnt Romeo, jag ska inte käka upp henne. Hon kommer dö i alla fall och då tar jag mig en bit.” sade hon.

”Du låter bli henne.” sade han.

”Visst, visst.”

”När kommer ambulansen egentligen?” sade han till tomma intet och den andra vampyren tittade snett på honom.

”Hon kommer vara död till dess.” sade hon och lade huvudet på sned med ett djävulskt flin på läpparna.

Han lyssnade spänt efter ambulanssirena, men natten var lika tyst som innan. Sakta såg han hur kvinnan mitt emot honom gjorde sig färdig för att dricka från människan. Han vände blicken mot henne och tittade hotfullt på henne.

”Och nu kommer en ambulans.” sade hon och suckade ljudligt.

Han hörde sirenerna i det samma som hon sagt det. En enorm lättnad sjönk ner över honom. Hon kanske skulle klara sig, för även om människor var bräckliga fanns det skickliga sjukvårdare. Han minns tiden då dem hade tappat blod från sjuka. Härliga tider för vampyrer hade det visserligen varit.

”Hej då, Romeo, tills vi springer på varandra igen.” sade vampyren som ställt sig upp.

Hon blinkade med ena ögat och försvann. Han hade mött henne några gånger genom åren och tyckte mindre om henne för var gång.

Sakta lade han ner henne på marken. Vetskapen om att han kanske hade räddat henne fick honom att lugnt gå därifrån. Nu låg inte längre hennes liv i hans händer.

Har nyst säkert hundra gånger idag. Det kan alla som varit med mig när jag antingen har allergi eller är förkyld intyga att det är mycket möjligt. Nyser och nyser och nyser. Som Prosit i Snövit, helt sjukt att jag inte svimmar. Det kliar nåt förbannat i näsan också, som om någon vänt mig upp och ner och hällt peppar i näsan på mig. För att inte tala om i morse när jag tittade på Aladdin, jag snöt upp en halv toalett rulla. Det är helt sjukt att snoret vägrar ta slut.

Har kommit ännu lite mer skott på mina tomater, men inte på alla.

Annars idag har jag inte gjort något speciellt. Försökt kurera mig tillsammans med min lilla syster Elvira som också är sjuk. Fast det är inte jag. Vi tittade på Arthur och hans små mini kompisar och Atlantis II. Hon satt i mitt knä och tjatade om att hon ville spela drakspelet på min telefon. Fast hade inga batterier kvar knappt så hon fick hålla sig. Hon fick spela igår när Evelina hade paddan. Väldigt intressant måste ju dettta vara att läsa.

Ska väl se vad jag vill se för något ikväll. Kanske har kommit ut ett nytt avsnitt av Äkta Människor på svtplay? Då ska jag se det. Jag kan dessutom varmt rekommendera det till er som inte sett det och inte har en susning om vad det är för något. Det är faktiskt väldigt bra, även att det är på svenska.

När jag vaknade i morse var jag ordentligt utvilad. Som om en vikt hade släppt från mina axlar. Lite så känner jag mig faktiskt. Skulle det vara så att någon förstod sig på mig, eller visste hur flängig jag varit i både humör och känslostormar hade dem skickat mig på mentalsjukhus. För här har ni någon som är känslomässigt helt jävla urfuckad.

Hur som helst slängde jag som vanligt en blick på mitt lilla drivhus. Skulle precis lyfta på lockat och känna på jorden när jag såg två små gröna skott. Som om jag var fem och fått en ny Baribie stutsade jag ner till mamma och Daniel som lyssnar på Melodikrysset (tror knappast att alla vet vad det är längre). Så där stod jag och hoppade upp och ner som om jag var fyra, som Elvira, och inte snart 21. Daniel tyckte jag var överdrivetglad, med alla rätt. Fast är så glad att dem har vuxit. För även om jag inte ser mig själv som en person med jättegröna fingrar så tror jag att jag har lite. Hade till exempel en julstjärna i flera år som var superfin. Och blommorna jag har på mitt  rum har fyra, fem år på nacken och dem är faktiskt fina allihop.

Fast jag har aldrig satt frön innan. Så jag tycker att jag får vara lite uppspelt.


Och ja, jag är inte bra på att ta kort, men struntar i det. Måste dela med mig av att det verkar som om jag kan lyckas. Vad gott det ska bli med hemodlade tomater som får gott om sol på sig.

Ligger här i sängen och känner mig nöjd, rätt tillfreds med hela tillvaron. Och nej snuskpelle jag runkar inte samtidigt som jag rör min dator. Skulle aldrig falla mig in, stackars min dator.

Känns som om en frid har lagt sig över mig. Ungefär som det känns att gå i kyrkan ibland. Lugnt och skönt. Eller när man går i skogen, för för min del har det inte så mycket med religion att göra, som med atmosfären på platsen. Det är skönt att hitta sitt lilla ställe och bara ta det lugnt. Ungefär som Nalle Puh som sitter där på sin stubbe, eller är det en stam? Jag minns inte, mina små systrar är inte i Nalle Puh fasen nu.

Tränade idag och måste ge mig själv en klapp på axeln och berömma mig själv. För jag känner mig superduktig. Ökade vikten på ett par maskiner, så börjar få sitta och faktiskt kämpa för att orka alla gånger man ska dra eller lyfta. Däremot finns det en maskin som inte är kompis med mig och det är insida lår. Det är helt hopplöst, jag har lägsta vikten, men det är hur tugnt som helst. Jag kan inte med att träna ljumskarna. Det är som om all tid på hästryggen är putsväck, inte konstigt med tanke på alla år som har gått sedan jag red sist. Har visserligen ridit ett par gånger på min mosters häst, med mamma som lärare, men det har inte varit så ofta så det blir muskler av det. Eller visst jag får träningsvärk, men dem muskelerna hinner nog tvina bort innan jag är hurtig igen.

Så blir spännande att se om jag lyckades få till lite träningsvärk i både armar och ben. Men nu blir det något kul på någon play kanal på datorn innan jag ska somna.

Såg ett erbjudande på letsdeal (kommer inte fungera att trycka på den i all evighet). Det handlar om extra sula till skorna. Dem kostar normalt 400 kr och nu 170 kr. Det står att dem är kanon bra får både det ena och det andra. Då kan man jämföra det priset med vad mina inlägg kostade. För jag belastar mina fötter helt uppåt väggarna fel. Dem kostade 1500 kronor. Svindyrt, men det är skönt. Jag känner skillnaden, det är  en helt annan... trampdyna? jag använder. Så dem fungerar och dem är speciel gjorde för min felvinkling på hur många grader det nu var. Så vad jag vill komma till är: har man fel på sin belastning ska man inte köpa en sula som är konstuerad för alla utan för just dig. Har man inte något speciellt fel, då kan det väl vara bra.

Hur som helst var det intervju idag som gällde för mig. Sitter här och hoppas på att det ska gå bra och att jag får det. Vore helt underbart. Visst kommer det bli skillnad mot att ha hur mycket dötid som helst, men så skönt att jobba. Och det blir en hel del tid framför datorn, det är lite av min grej. Tycker om att stirra in i datorskärmen och få fyrkantiga ögon ^^

Jag känner mig som en tidsinställd bomb eller en mina. Och det går folk precis brevid mig hela tiden, och tiden tickar på. Fast jag vet inte när det kommer smälla. För just nu har jag koll på läget och det är helt jävla sjukt att jag har det. Hur kan jag ha det nu? Jag borde... jag vet inte äta glass konstant och gråta ut mina sorger. Äter jag glass? Nej. Gråter jag? Nej. Känner jag mig nere? Av någon outgrundlig anledning så gör jag inte det. Och om det är så att du läser det här så beror det inte på att det är slut. Jag vet inte vad det handlar om. Kanske att jag för första gången på två år känner att nu jävlar är det jag som är översten på den här skutan och det finns ingen matros som håller på och gnäller. Kan ens en matros klaga till en överste? Jag vet inte, skitsamma.

Jag känner att jag vill göra så mycket. Jag vill bli färdig med min förbannade bok som ligger bredvid min dator och blänger på mig. Jag har inte gjort något på ett par dagar och den är inte det minsta glad. Jag vill ta hand om mig själv. På alla sätt och vis. Jag vill gå på bio helt själv och gärna inte träffa en enda stare som jag känner. Jag villl gå ut och äta själv. Jag vill vara den mest egoistiska människan i hela världen. Sen får man ju se hur lång tid det tag innan jag stoppar käppar i mitt eget hjul och räcker ut tungan åt min egen dumhet. "Hur kan du ens tro att välden kan låta dig vara ego, din dumme fan?"

Åt så goda tomater hemma hos min föredetta pojkvän förra sommaren som hans mamma odlade i deras växthus. Visserligen kom det ett gäng asiater och plockade ner vårt växthus innan vintern, men suget efter solmogna tomater har inte gett sig. Mamma är inte det minsta intresserad av att hålla på och vattna plantor vart enda dag, så då faller det på mig. Och jag är ju så akriv på min blogg numera att jag tänkte skriva hur det går för mina små frön.

Idag åkte jag och Liza till plantagen och jag köpte både frön och ett minidrivhus, eller vad dem kallar det. Har fått gott om jord undernaglarna och geggat med böt jord. Så nu är faktiskt mina små frön nere i jorden och ska stå i mitt sovrumsfönster. Perfekt gosigt läge för små tomat plantor. Ett element precis under som gör att jag får ont i huvudet om jag inte kommer ihåg att sänka det när jag ska sova. Dessutom är det ett söder fönster. Mums.