FulSarah

Nu är det ett tag sedan jag skrev något om mina små tomater. Det är annat med hur mycket tid jag faktiskt lägger ner på dem. Jag vattnar dem varannan dag nu, kan också meddela att mina övriga blommor tycker mycket om att jag är noga. Min murgröna tror jag inte har varit så fin på väldigt länge. Har dessutom räddat en av mina mer trädlikandne grejer. Den var lite trött innan.

Men tillbaka till tomater. Förstår inte varför det står överallt att man ska ha såjord, det har inte jag någon. Mina små tomatebebisar får klara sig med helt vanligt blomjord. Dem verkar inte tycka att det är så hemskt iallafall.



De var så höga att de slog i huvudet i taket som låg på innan. Plockade väck det och dem började växa som bara dem. Fast det har inte kommit i alla krukor, eller vad man ska kalla det. Är jag lite glad över. Annars hade vi väl badat i tomater till sommaren. Fast mums vad det ska bli gott.

Pysslar om mina små tomatbebisar varje dag. Kikar på dem så fort jag ska hämta något vid sängen. Har inte gått så långt att jag sjunger än för dem iallafall. För då dör dem nog.

Så hur som helst att dem börjar få små mina tomatblad. Innan har det bara varit runda, som det verkar som nästan alla frön får. Första riktiga bladet. Tittar man lite noga ser man det på plantan längst ner på mitten. Blir helt stutsig. Jag vet, behöver lägga ner min energi på något vettigare.



Kan bara tänka mig hur jag kommer bli emot mina barn. Stackars dem. Kommer vara helt dränkande i kärlek och pussar och lovord.

När jag vaknade i morse var jag ordentligt utvilad. Som om en vikt hade släppt från mina axlar. Lite så känner jag mig faktiskt. Skulle det vara så att någon förstod sig på mig, eller visste hur flängig jag varit i både humör och känslostormar hade dem skickat mig på mentalsjukhus. För här har ni någon som är känslomässigt helt jävla urfuckad.

Hur som helst slängde jag som vanligt en blick på mitt lilla drivhus. Skulle precis lyfta på lockat och känna på jorden när jag såg två små gröna skott. Som om jag var fem och fått en ny Baribie stutsade jag ner till mamma och Daniel som lyssnar på Melodikrysset (tror knappast att alla vet vad det är längre). Så där stod jag och hoppade upp och ner som om jag var fyra, som Elvira, och inte snart 21. Daniel tyckte jag var överdrivetglad, med alla rätt. Fast är så glad att dem har vuxit. För även om jag inte ser mig själv som en person med jättegröna fingrar så tror jag att jag har lite. Hade till exempel en julstjärna i flera år som var superfin. Och blommorna jag har på mitt  rum har fyra, fem år på nacken och dem är faktiskt fina allihop.

Fast jag har aldrig satt frön innan. Så jag tycker att jag får vara lite uppspelt.


Och ja, jag är inte bra på att ta kort, men struntar i det. Måste dela med mig av att det verkar som om jag kan lyckas. Vad gott det ska bli med hemodlade tomater som får gott om sol på sig.

Åt så goda tomater hemma hos min föredetta pojkvän förra sommaren som hans mamma odlade i deras växthus. Visserligen kom det ett gäng asiater och plockade ner vårt växthus innan vintern, men suget efter solmogna tomater har inte gett sig. Mamma är inte det minsta intresserad av att hålla på och vattna plantor vart enda dag, så då faller det på mig. Och jag är ju så akriv på min blogg numera att jag tänkte skriva hur det går för mina små frön.

Idag åkte jag och Liza till plantagen och jag köpte både frön och ett minidrivhus, eller vad dem kallar det. Har fått gott om jord undernaglarna och geggat med böt jord. Så nu är faktiskt mina små frön nere i jorden och ska stå i mitt sovrumsfönster. Perfekt gosigt läge för små tomat plantor. Ett element precis under som gör att jag får ont i huvudet om jag inte kommer ihåg att sänka det när jag ska sova. Dessutom är det ett söder fönster. Mums.