208 sidor och inte ens halvvägs
Inser att det är flera månader jag skrev sist. Vet inte alls vad som hände då. Var jag singel? Arbetslös? Var jag brunett eller mer rödlätt? Hade jag ett sår på tummen? Hade jag en visdomstand på väg upp som inte ville komma upp och därför slogs för att få vila sig vidare i tandköttet?
Struntsamma. Jag känner bara att jag måste gnälla. Jag brukar vara bra på det. Faktiskt gjorde jag det hela eftermiddagen efter att jag lyckats tabba mig på jobbet. En varning för dig jag ska komma hem till, se till att spisen är fri från alla. Inga ljus eller plastbyttor framme. De är i livsfara om jag kommer i närheten.
Men det jag egentligen känner mig mest manad att skriva om är just mitt skriveri. En 208 sidor lång roman är mer eller mindre klar. Visst funderar jag på om jag ska få ihop huvudkaraktären med en annan kille än den hon är kär i nu. Sen är jag lite fundersam på om jag inte borde dödat någon, det känns som om det passade in. Jag har redan planer på att döda hennes mamma till exempel. Och det får mig att låta hemsk, men jag är nog hemsk när det är jag som håller i pennan. Då kan jag straffa alla lite lagom mycket och sen plåstra om såren ordentligt. Så borde livet vara. Någon som har suttit med ett mått och sett till att du får lika mycket otur som lycka. Fast så är ju inte livet jag har haft kontakt med. Sen kanske det finnas andra som har tur hela tiden. Jag hatar sådana.
Struntsamma. Jag känner bara att jag måste gnälla. Jag brukar vara bra på det. Faktiskt gjorde jag det hela eftermiddagen efter att jag lyckats tabba mig på jobbet. En varning för dig jag ska komma hem till, se till att spisen är fri från alla. Inga ljus eller plastbyttor framme. De är i livsfara om jag kommer i närheten.
Men det jag egentligen känner mig mest manad att skriva om är just mitt skriveri. En 208 sidor lång roman är mer eller mindre klar. Visst funderar jag på om jag ska få ihop huvudkaraktären med en annan kille än den hon är kär i nu. Sen är jag lite fundersam på om jag inte borde dödat någon, det känns som om det passade in. Jag har redan planer på att döda hennes mamma till exempel. Och det får mig att låta hemsk, men jag är nog hemsk när det är jag som håller i pennan. Då kan jag straffa alla lite lagom mycket och sen plåstra om såren ordentligt. Så borde livet vara. Någon som har suttit med ett mått och sett till att du får lika mycket otur som lycka. Fast så är ju inte livet jag har haft kontakt med. Sen kanske det finnas andra som har tur hela tiden. Jag hatar sådana.
