Himla virus
Spenderade går dagen med att installera alla program en gång till. Eftersom att jag är så lyckad och kör grejer jag är 99% säker på är infekterade. Så när jag försökte starta datorn igår gick inte det helt bra. Fick givetvis panik, som jag fick sist när jag hade virus på den. Känns som om någon våldtar mig, eller gör inbrott. Blir liksom lite förbannad när det är virus på grejer, varför ska man gålla på med sånt? Det är som människor som klottrar och vandaliserar. Hellu? Hur många hjärnceller har du under mössan?
Men nu är det mesta återställt. Hade gjort en backup på allt, för jag trodde ju att filen var sjuk, men jag lät likförbannat inte bli att köra det. Suck och pust.
Men nu ska jag sätta mig och skriva lite noveller till några tävlingar. Har inga större förväntningar, men det kan ju vara kul att vara med i alla fall. Satsar man inget har man ju inte heller chansen på vinsten. Vore trevligt med lite extra boost på skriv sidan.
Men nu är det mesta återställt. Hade gjort en backup på allt, för jag trodde ju att filen var sjuk, men jag lät likförbannat inte bli att köra det. Suck och pust.
Men nu ska jag sätta mig och skriva lite noveller till några tävlingar. Har inga större förväntningar, men det kan ju vara kul att vara med i alla fall. Satsar man inget har man ju inte heller chansen på vinsten. Vore trevligt med lite extra boost på skriv sidan.
Grottmänniskor
Min ena lilla syster är snart 19, de andra två är tre och fyra. Hon som är fyra kan skriva sitt namn. Hon känner igen nästan alla bokstäver i alfabetet och vet vad det är för nån. Hon kan räkna hur långt som helst och har ganska bra koll på klockan. Hon som är tre kan räkna iallafall till tjugo och jag tror hon snart kan skriva sitt namn hon också. Vissa bokstäver känner hon igen, men inte alla.
Och hur känner då jag när jag ser mina systrer vara så galet duktiga för sin ålder. Jag känner mig som en grottmänniska. Jag minns att jag som sjuåring inte hade något intresse alls för klockan. Jag kunde inte begripa varför jag skulle lära mig den. Inte heller var jag sådär intresserad av att lära mig något sådär. Det fanns bara ett område jag minns att jag frågade om och det var bilkörning och alla skyltar. Där var jag frågvis och kunde därför ganska mycket när jag började plugga på teorin. Fast tänk om man hade kunnat bokstäverna när man börjat skolan. Eller kunnat läsa lite. Jag var en av de som inte kunde läsa för fem öre.
Fast idag är det ju ocoolt att läsa mycket. När man går uppåt i åldern blir det sakta allt vanligare att man inte läser för att man inte har tid istället. Själv är jag helt inkörd på att jag vill läsa mer eller mindre hela tiden. Läsa eller spela, skriva eller bara drömma sig bort. Hej verklighetsflykt. Och det roliga är att jag inte alls är sådär missnöjd med min tillvaro, jag är rätt nöjd med den. Fast jag kan inte låta bli att fly, det är något jag vill göra. Det är som ett missbruk. Skillnaden är den att jag inte skadar varken min kropp eller mitt psyke. Istället låter jag mig bli den jag vill vara. För är det något mina berättelser och spel har gemensamt är det att det finna ett gäng starka karaktärer som inte mesar. Det är sån jag skulle vilja vara, sen att jag är världens jävla mes spelar ingen roll när jag sitter försjunken i en bok.
Och hur känner då jag när jag ser mina systrer vara så galet duktiga för sin ålder. Jag känner mig som en grottmänniska. Jag minns att jag som sjuåring inte hade något intresse alls för klockan. Jag kunde inte begripa varför jag skulle lära mig den. Inte heller var jag sådär intresserad av att lära mig något sådär. Det fanns bara ett område jag minns att jag frågade om och det var bilkörning och alla skyltar. Där var jag frågvis och kunde därför ganska mycket när jag började plugga på teorin. Fast tänk om man hade kunnat bokstäverna när man börjat skolan. Eller kunnat läsa lite. Jag var en av de som inte kunde läsa för fem öre.
Fast idag är det ju ocoolt att läsa mycket. När man går uppåt i åldern blir det sakta allt vanligare att man inte läser för att man inte har tid istället. Själv är jag helt inkörd på att jag vill läsa mer eller mindre hela tiden. Läsa eller spela, skriva eller bara drömma sig bort. Hej verklighetsflykt. Och det roliga är att jag inte alls är sådär missnöjd med min tillvaro, jag är rätt nöjd med den. Fast jag kan inte låta bli att fly, det är något jag vill göra. Det är som ett missbruk. Skillnaden är den att jag inte skadar varken min kropp eller mitt psyke. Istället låter jag mig bli den jag vill vara. För är det något mina berättelser och spel har gemensamt är det att det finna ett gäng starka karaktärer som inte mesar. Det är sån jag skulle vilja vara, sen att jag är världens jävla mes spelar ingen roll när jag sitter försjunken i en bok.
Mass Effect
Spelade precis klart det och som den spelnörd jag är blir jag helt depp. Ungefär som när man har läst ut en bok man verkligen gillade. Jag vill kunna gå in i min lilla bubbla med hjälp av mitt spel och tro mig vara något jag inte är. För tänk att ha så extremt mycket ansvar att allt verkligen hänger på dig. Det är ju helt sjukt.
Och för dig som inte har den minsta aning om vad Mass Effect är för något så kan man förklara det så här:
I spelat väljer man att vara man eller kvinna och man ska rädda universum. Valen man gör påverkar allt och för min del sprängde jag upp en bas som gjorde att min chef blev skitarg. Fast vad spelar det mig för roll?
Det roliga är att jag först spelade Mass Effect 3 och rundade det. Sen spelade jag tvåan, det var den jag rundade nu. Så nu är det bara att spela ettan sen med. Och sen ska den här spelnörden få göra det hon gillar mest när hon spelat ett bra spel. Köra om allt från början. Det är mina grejer det.
Och sen måste jag erkänna något. Jag är hel tänd på en av karaktärernas röster. Skulle jag gå bara på röster och det kom någon som pratade det minsta likt han som gör rösten... Gud, jag vet inte vad jag skulle göra. Troligen sitta med vid öppen mun och klä av den stackars killen med blicken. Mahah, om killar visste hur ofta man gör det. Men skit i det, här kommer ett litet klipp där han pratar. Det hemska är att jag blir helt spelkär i honom även att han är en utomjording som har sylvassa tänder och inte är sådär lik en människa mer än att han går på två ben och två armar.
Väldigt väldigt super dåligt klipp, men han pratar. Och det är ju det som är grejen. Sen kan man konstatera, nu när jag kikade runt lite snabbt på klipp: Gud vad folk är NÖRDIGA, tio miljoner gånger värre än mig. Dessutom är alla elaka. Vad är det med dem? En gissning som är väldigt "dra alla över en kamm" är att dem flesta som spelar är killar. Och av min erfarenhet är dem inte alls lika empatiska som dem flesta tjejerna. Fan jag blir helt blödig av ingenting på sistone.
Och för dig som inte har den minsta aning om vad Mass Effect är för något så kan man förklara det så här:
I spelat väljer man att vara man eller kvinna och man ska rädda universum. Valen man gör påverkar allt och för min del sprängde jag upp en bas som gjorde att min chef blev skitarg. Fast vad spelar det mig för roll?
Det roliga är att jag först spelade Mass Effect 3 och rundade det. Sen spelade jag tvåan, det var den jag rundade nu. Så nu är det bara att spela ettan sen med. Och sen ska den här spelnörden få göra det hon gillar mest när hon spelat ett bra spel. Köra om allt från början. Det är mina grejer det.
Och sen måste jag erkänna något. Jag är hel tänd på en av karaktärernas röster. Skulle jag gå bara på röster och det kom någon som pratade det minsta likt han som gör rösten... Gud, jag vet inte vad jag skulle göra. Troligen sitta med vid öppen mun och klä av den stackars killen med blicken. Mahah, om killar visste hur ofta man gör det. Men skit i det, här kommer ett litet klipp där han pratar. Det hemska är att jag blir helt spelkär i honom även att han är en utomjording som har sylvassa tänder och inte är sådär lik en människa mer än att han går på två ben och två armar.
Väldigt väldigt super dåligt klipp, men han pratar. Och det är ju det som är grejen. Sen kan man konstatera, nu när jag kikade runt lite snabbt på klipp: Gud vad folk är NÖRDIGA, tio miljoner gånger värre än mig. Dessutom är alla elaka. Vad är det med dem? En gissning som är väldigt "dra alla över en kamm" är att dem flesta som spelar är killar. Och av min erfarenhet är dem inte alls lika empatiska som dem flesta tjejerna. Fan jag blir helt blödig av ingenting på sistone.
