FulSarah

Läser "Mossvikenfruar" och blir så arg. Jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så stark ilska att jag nästan blir lite rädd för mig själv. Rädd för vad som skulle hända Martin om han var otrogen. (Han tillhör gruppen av killar som lägger handen på hjärtat och svär att han aldrig skulle vara det. Hans syskon intygar samma sak, hans mamma också, men jag kan ju inte veta? Ingen kan ju veta förrän livet är slut? För även om han inte har gjort det än och är helt säker på att han inte kommer göra det i framtiden kan man inte veta. Jag tror inte alla som är otrogna planerar det eller ser på sig själv som någon som har förmågan att vara otrogen.) Jag skulle bli så arg, jag vet hur arg jag kan bli på små saker. Tänk då om man får reda på att mannen man älskar och trodde sig vara den enda för inte alls är den han utger sig för att vara. Skulle troligen skrika så högt på människan att han blev döv, jag också på köpet. Troligen slå till honom om jag tyckte det kändes rätt, på armen givetvis, för så stark är jag inte att det får han tåla när han har pippat nån annan och sen troligen kommit hem och gjort det samma med mig.




Så för min del finns inte att man ska förlåta. Det är ett sånt svek att man inte kan blunda för det. Där har ni min åsikt.