FulSarah

Finns oändliga varianter och som liten var jag ett enormt fan av Skönheten och odjuret. Än idag tror jag att jag känner igen varje melodi så väl som replik. Hur som helst har jag nu börjat titta på en vuxen variant och blir helt frälst (troligen mer motsatsen eftersom att odjuret, otroligt nog, är hur snygg som helst). Det var faktiskt ett tag sedan jag fick mig en liten filmkärlek och måste bara dela med mig.

Jag tänkte ta dö på en i min bok, men hon blev förrädare och tar nästan dö på kvinnliga huvudpersonen istället. Jag tänkte para ihop en polis med den kvinnliga huvudpersonen, men han blev visste ihop med hennes pappa istället. En av jägarna skulle bli god, men hon blir visst super ond och en kollega till henne bli god istället. (Måste finnas någon som blir god och någon som blir ond, trots att handlingen ligger på dagis nivå intrigmässigt.) Den manliga huvudpersonen skulle vara stenhård och tuff, men han blev visst en mjukis och går i kloster. Killen som ville ligga med kvinnliga huvudpersonen skulle vara emot häxor för att hon är det, men han vet jag inte vad han gör än. (Han bryr sig om vem som vinner, inte vad.)

 

Och så pratar jag med min syster och är helt uppspelt när något spännande händer i det jag skriver. Hon tycker att jag är knäpp för att jag inte har handligen klar i huvudet, vilket man ska enligt så många. Fast jag har ingen klar bildframför mig. Jag har skrivit över 120 sidor utan att ha en röd tråd i någon annan form är huvudpersonerna och mainstoryn, som i och för sig gör sig ganska bra när den genomsyrar det mesta. Fast jag vet inte hur den kommer slut och det är helt sjukt. Innan har jag alltid haft en klar blid av hur boken ska sluta och jag har haft problem att ta mig dit i takt med att jag introducerar fortsättningen. Så istället för att jag känner spänning blir det att jag sitter och tjurar för att det inte blir som jag vill ha det. Mycket bättre att göra som jag göra nu, trots att jag får inse att min första magkänsla inte alla gånger stämmer. Men det är ju det fina med att skriva på datorn, bara att radera och börja om.

Oooh, örongodis, de bra bitarna framför allt. Fast jag har börjat lära mig att även monster bitarna är helt underbara. Det tar bara lite längre tid innan man vet vart man ska placera oljudet. Ha. Nördar vidare med min historia som blev lite djupt helt plötsligt, men död och grejer. Jag har personligen inte så nära kontakt med den just i det sammanhang jag skriver om det. Fast tillräckligt mycket tror jag ändå att jag har för att jag ska kunna låtsas att jag kan relatera. Det är en bok om häxor, jag är ingen häxa, men det går utmärkt att förstå dem. Blir lite samma tema som Steven King har i sin bok... Vad den nu hette. Man ser från alla håll och meningen är att man ska tycka synd om alla. Får väl se om jag lyckas med den biten.

Har på två dagar skrivit ihop över 20 sidor till mitt nya projekt. Den känns riktigt bra, även om jag ska försöka förmå diverse närstående att läsa igenom den och ge kritik på den när den är klar. Är på sida 94 och romaniken flöder. Kan bara konstatera att jag får skriva om samma meningen att antal gånger när jag fastnar. Romantik är tiomiljoner gånger svårare att skriva och få bra än spänning. Det bli lätt smörigt och löjligt. Dessutom valde jag mitt nöt att ha den manliga karaktärens syn på det hela. Pucko på mig. Det blir de manligas plikt att fastställa om jag har något form av rätt i deras tänk. Personligen tror jag att han är alldeles för tjejig. Men het.