FulSarah

Nu ska jag dissa mina förbannat dåliga p-piller. Dem har aldrig kännts lika bra som mina förra, men jag har ätit dem iallafall. För det kanske skulle bli bättre. Så nu ska jag gå tillbaka till mina Cilest som jag har gillat från första stund.

Två exempel:
För dig som har minsta intresse av att veta mer om hur dem kan påverka dig, läs vidare, annars bör du sluta. Kommer en massa tjejprat om vår lilla hemlighet.

Mensen kom alltid mellan tisdag och onsdag natt med Cilesten. Nu när jag äter Yaminelle kan den komma mellan söndag till onsdag. Så det är som att inte äta p-piller i den bemärkelse att man vet när den kommer.

Jag mår piss varje gång jag har mensen nu. Visserligen är jag en såndär tjej som får mensvärk, men utöver det brukar det inte vara något. Nu får jag en mage som vill att jag ska kräkas nonstop, känslan säger det, men jag kräks inte. Dessutom brukar jag få sprängande huvudvärk som inte värktabeltter biter på. Jag har varken magproblem eller värkproblem med Cilest.

Plus att kartan med Cilesten känns bättre och dem är mycket billigare. Visst spelar det ingen roll nu när det är subventionerat, men den kommer ett år med Cilest kosta (springer och kollar) 392 kronor jämfört med Yamsinellen som kostar något liknande på 3 månader.

Vikingarna hade dem. Alla har dem. Så plötsligt blir det svart och himlen fylls av moln. Det finns ingen måne, inte en enda stjärna. Och i den här världen blir det aldrig dag och du kan inte fråga någon om vägen. Så där står man och har inte en susning om vart man ska ta vägen. Själva målet har försvunnit. Det man har strävat efter har plötsligt ingen betydelse då. Så vad gör man?

Jag står i det där mörkret just nu. Ibland glimatar det till på himeln. Ibland hör jag något sus. Fast jag har ingen aning om åt vilket håll jag ska tvinga mig själv att röra mig mot. Så istället börjar jag gå i cirklar. Förvirrat försöker jag få kontakt med ett mål, men alla vänder sig bort. Förtvivlat ökar jag tempot och plötsligt har jag yrt upp sand så jag inte ens ser de små glimtarna av vägen jag ska gå.

Plötsligt kommer en enda stjärna som lyser så kraftigt att den trotsigt skiner igenom molnen. Den ropar på mig och jag svarar. Det är jag som är där uppe. Äntligen har den inre kraften slagit sig fram ur kaoset. Den lyser så starkt att jag enkelt kan följa den.

Jag tror min stjärna har börjat glimta igenom molnen. Den är lika envis som jag är och kommer inte ge sig i första taget. Fast eftersom att den speglar mig kommer den vara lika förvirrad som jag. Det kommer inte vara en stilla stjärna jag ska följa, den kommer dansa runt på himeln som ett asp löv på hösten.

Snart kommer den alldesles säkert få sällskap av en massa kompisar som representerar det som händer inom mig. För det känns som om jag slits itu, helt på egen hand. Tänk om man hade kunnat kika in på de olika vägarna man kunde gå. Fast det är väl det som är både charmen och det hemska med livet.

Sitter här och har på gränsen till ont i halsen. Håller tummarna för att min segdragna hosta inte kommer tillbaka. Kanske beror på att min kropp befinner sig i chock. Har tränat idag för första gången på ett antal år. Var tugnt att tvinga sig till att göra något. Helt ovanligt.

Har ångest över uppgiften som ska vara inne den 7 mars. Har kommit en bit, men storryn håller inte. Kan bero på att jag inte har någon storry utan bara skriver ihop för att skriva. Känns inte alls bra att skriva med direktiv. Särskilt inte när man har en plan som inte riktigt funkar, så måste man göra om den. Då funkar den inte alls. Får helt enkelt komma på nåt annat.

Tror aldrig jag har varit med om att det blir så kaladdigt på papper innan. Det är nästan mer bläck än vad det är text. Inte så mycket pilar, men massor som är överstryket och utbytt. Eller helt borttaget. Känns som att stycka bort fettet på en köttbit. Så det är inte farligt faktiskt. Vet bara inte hur mycket kött det blir kvar tillslut.

Bara för att jag inte tror på det betyder inte att jag inte gillar tanken. På undergång, det är ju något romantiskt med det. Att man kanske har en kvart på sig innan man dör. Vad skulle man göra?

Världen har förändrats. Det hände så fort. Plötsligt en dag. Stod det inte rätt till. Allt var förändrat. Allt som jag kände var förlorat.

- Vad gör du? Apar efter eller?

- Va?! Okej, får jag fortsätta eller?

Det som var har försvunnit. Det kommer aldrig åter. Det jag en gång älskade ligger sedan år tillbaka i jorden. Förtärts av likmaskar och andra organismer.

- Hrm… Jag har läst en del böcker…

Från universum ser jorden ut som igår. Det är bara en förändring. Det finns inga människor. Alla dog. Inte i en epedemi. Inte i ett krig. Inte av aliens. En dag bara dog alla. Den dagen stod jag på Mount Everest topp. Den dagen var sista dagen jag såg en människa.

- Knip med skitsnacket? Jag lever?

- Du är en jävla robot, svor jag och slog till henne i huvudet med en skiftnyckel.

- Det är inte att uppföra sig väl.

- Sen när bryr sig någon om det?

Jag ångrade plötsligt att jag hade rest till Japan. Sökt efter fabriker där de gjorde robotar med personligheter. Jag hade hoppats på någon som kunde hjälpa mig att spana. Någon som kunde agera sällskap. Någon som kunde få ensamheten att tryckas undan. Så fick jag henne. Rk39i54. Jag hade bara haft henne ett par timmar. Det första hon frågade var om jag var rik och om hon skulle få bo ensam. Vem skulle vilja ha en sån robot? En tonårsförälder vars unge hade flyttat hemifrån? Om jag fick reda på vem det var som hade beställt henne skulle jag… jag skulle… Vad skulle jag göra? Gräva fram liket och vad? Hugga huvudet av det? Om det fanns Gudar, göra dem ännu argare än vad de redan var? Hur lågt hade jag sjunkigt?

- Vad blir det för mat? sa hon och tittade pilimariskt på mig med sina blåa lysande ögon.

- Du klarar dig gott och väl på solljuset. För min del blir det konservburk, klargjorde jag glatt.

För mig var en konservburk en lyxmåltid. De höll länge och fanns i alla städer. Jag brukade ta med så mycket jag vågade, Larith, min häst, var inte heller i sina bästa dagar. Även om de var betydligt bättre än mina. Jag var verkligen på väg neråt. Jag kommer ihåg när jag tappade första tanden. Och när håret tunnades ut till den tunna hästsvans jag hade idag. Att äventyrare klarade sig länge var inget som var verkligt. Inte för min del. Ändå hade jag härdat min kropp sedan jag var barn. Fast detta var en klass för sig. Det kunde gå två tre dagar mellan de att jag åt något ibland. Ändå var jag, vad kallas det? Lycklig? Jag levde. Det fick duga för stunden.

- Ska du alltid vara sådär tråkig?

- Om du inte uppför dig drar jag ur sladden ur ditt huvud så får vi se hur mycket du kan prata efter det.

Varför fanns det bara en robot? Det hade funnits fler. Självklart. Vissa hade inte startat. Andra hade det regnat in på. Det som gjorde mig mest trött var att taket hade rasat in för bara ett par dagar sedan. Det luktade fortfarande trä när jag kom dit.

- Du skulle aldrig gör det? hon lät inte lika säker som hon ville verka.

- Try me, väste jag ilsket.

Hon tystnade och jag öppnade konservburken: ravioli. En av mina favoriter. Spaghetti och köttfärsås var min andra. Fast det var inte så vanligt. På något sätt fanns det alltid flest ravioliburkar.

Tyst tittade jag på Larith och hennes kropp. Hon var sargad. Om jag inte hittade en ordentlig slätt med mycket gräs snart skulle hon inte orka längre. Jag visste vad jag borde göra. Jag borde slå rot. Bygga en ordentlig boning. Ordentliga murar som höll borta rovdjuren som hade blivit djärvare och djärvare med varje år som hade gått.

- Ska vi hitta oss en slott i Frankrike?

- Det är väl långt dit? frågade hon och tittade förtvivlat på mig.

Jag hade redan gjort klart för henne att hon skulle få gå. Alltid. Larith red inte ens jag på. Inte längre.

- Varför slår vi oss inte ner här? frågade hon och såg ut att få massor med ideer. Det finns massor med palats och nya…

- Jag vill ha något gammalt. Något som man kan ta sig ur om något skulle hända. Jag vill hem till Europa. Jag vill aldrig mer ta mig därifrån, sa jag tyst och tittade menande på henne.

Hon tycktes oförstående. Kunde jag klandra henne? Hon hade inte sett tiden innan det fruktansvärda. Det som sopade bort allt liv. Det som gjorde att jag alltid tittade mig över axeln. Det jag…

- Gammalt? Låter som ett tråkigt ställe…

- Vart vill du då? Till L.A. eller? Tokyo? Här har du det! Fancy Tokyo. Här är det, skrek jag och slevade i mig konservburken som jag hade värmt på elden.

- Är detta Tokyo?

- Detta är Tokyo. Det finns inga städer kvar! Dem flesta finns bokstavligt talat inte kvar.

- Vad har hänt?

- Det var det jag försökte förklara för dig, muttrade jag surt och såg en ravioli trilla ut mellan mina tänder.

Jag suckade tungt. Jag var på dödskanten. Ändå kämpade jag. Ändå ville jag leva vidare. Till vilken nytta? Självplågeri? Det fanns inget kvar för mig. Jag hade gjort mitt. Jag borde gjort något vettigt när jag kom ner från det där satans berget. Tagit livet av mig. Druckit en flaska sprit och tuggat en burk sömntabletter. Lik förbannat satt jag här. Sju år senare. Med en häst som var minst lika sliten som jag själv och en robot som inte ens visste om att mänskligheten hade gått under. Som envisades med att inte tro mig. Bara för att hon var den enda roboten som kunde svenska och engelska och inte bara japanska. Den sista av de som fanns så dem fungerade alltså. Det hade funnits en till. En kille. Han hade en trevlig person beskrivning. Honom hade jag gillat.

- Gör det igen? Frågade hon och tittade snällt på mig.

- Imorgon, jag behöver sova. Och du ska hålla vakt för du behöver inte sova? Frågade jag och fick ett skak på huvudet som svar. Bra, väck mig om det händer något och där har du en pistol om du behöver. Och sikta inte på mig eller Larith är du snäll, fortsatte jag och hon fnös.

Det var självklart att hon inte skulle döda. Hon var programerad till att vara fredlig. Att tillverka robotar som skulle bemanna fängelserna var inte något som någon ville skulle hända.

 

- Vad hände då?

Yrvaket tittade jag upp i hennes ansikte. Jag fattade inte alls vad hon snackade om. Vadå hände? Det hade väl inte hänt något? Hade det hänt något med Larith? Jag satte mig käpprakt upp och tittade på den lugna hästen som tuggade i sig löv ifrån ett träd på bakgården där vi hade sovit.

- Vad?

- Vad hände med allt detta? Frågade hon och tittade sig runtomkring.

De trötta fasaderna gav intrycket av att ingen hade satt sin fot här på flera år. Inte en märke av våld eller krig. Inga eld märken. Inget. Plötsligt hade det inte varit någon som hade skött underhållet. Det var så det såg ut. Som om ägaren till huset plötsligt hade fått nog av att måla. Fått nog av att laga. Fått nog av att sköta sin fastighet.

- Jag vet inte, erkände jag tyst och ryckte på axlarna.

Slött reste jag mig och gjorde iordning för avfärd. Jag hade packat dagen innan. Till min robots stora förtret. Hon hade bara sett insidan av den stor grossisthandel där det fanns gott om konserver. Som tålde att stå där i sju år. Tro mig det började bli snålt med mat för min del. Det var whisky och vin kvar. Annars fanns det inget. Jag skulle behöva bli självhushållande om sådär ett år.

- Vad menar du med det?

- Att jag inte vet, upprepade jag.

Snabbt var packningen uppspänd på Larith som verkade nöjd att få ge sig av. Jag slängde upp min ryggsäck på ryggen och gav en till roboten som stirrade på den med stora ögon.

- Jag är en högteknologisk robot, och jag ska agera packåsna?

- Om det inte passar sig kan du stanna kvar, sa jag och satte ner säcken framför hennes fötter. Gör som du vill, men med mig kommer du inte utan den.

Jag tog tag i Lariths grimskaft och gick igenom ett medelklass hus som var överbelamrat med alla möjliga sorters spindlar och andra små kryp. Annars såg det ut som en sekvens ur en film. Skillnaden var den att jag inte aktade mig för zombies eller någon annan form av smittad människa.

Det tog ett par timmar innan min robot kom ikapp oss. Vi stod på motorvägen och hon flämtade till när hon såg alla bilar stå huller om buller på vägen. De flesta var inte krockade.

- Det ser ut som i The Walking Dead, viskade hon och gick lite närmare min sida.

- Du kommer vänja dig vid synen. Jag gillar motovägar. Det finns vägskyltar så jag kommer garanterat rätt, jag log stort och hon såg ut att rysa.

- Om du någonsin träffar en man, gör inte det där.

Jag fortsatte tyst. Jag hade varit söt en gång i tiden. Jag hade haft killar efter mig. De hade inte stått på kö, men jag hade haft så jag klarade mig. Jag hade haft ett tjockt mörkbrunt hår som var midjelångt. Nu räckte det knappt till axlarna och var inte det minsta tjockt. Mina tänder hade varit vita, stora och jag hade haft ett vackert leende. Om man skulle tro på min man. Nu var det långt ifrån vackert. Jag saknade ena framtanden uppe och både nere. Mina huggtänder hade jag tappat för länge sedan. Som tur var hade jag kvar de flesta kindtänderna. Fast sista hade jag tappat en av dem. Det hade varit när jag hade varit på väg till Japan.

- Vilken man? frågade jag, men visste med mig att jag inte ville ha någon.

Fanns det en miljon killar skulle jag inte vilja röra någon av dem. Mitt hjärta till hörde någon annan. En död man.

- Har du varit gift?

- Varför frågar du?

- Du verkar gammal…

- Jag har haft en man, ja.

- Barn?

- Jag var med barn när jag kom ner från Mount Everest. Jag fick missfall.

- Var inte det bra?

- Jo…

- Vad jobbade du som?

- Äventyrare, testade extremsports utrustning.

- Kan man jobba som det?

- Vad är det du vill ha ut av det här?

- Jag är nyfiken. Fast du vet inte vad som hände?

- Nej! Jag var inte ens i närheten av någon annan människa. Min kollega trillade ner från en bergsvägg. Jag hittade inte honom. Han tog tag i min hörsnäcka när han trillade ner. Och när jag kom ner var...

- Alla döda?

Jag nickade tyst.

 

- Justin? JUSTIN?

Vart hade han tagit vägen? Hur kunde han missa den? Ett stup? Jag sa till honom. Han kommenterade det själv. Sen tittade han ut över kanten och skrek nåt om… vad hade han sagt? Något om vädret? Vad spelade det för roll? Han var borta. Vad spelade det då för roll om han sa något om vädret eller om sina fru eller sina barn?

- Justin?!

Jag tittade upp. Han borde ha hamnat här. Fast det fanns inget. Det var bara mina steg. Visst hade det tagit 20 minuter för mig att kommer ner, men det var ovanligt stilla. Det borde ha synts att han trillade ner.

- Justin? Viskade jag och kände tårarna pressas fram.

Hade jag inte haft på mig de fär löjliga glasögonen hade mina kinder förfrusit. Jag knep ihop ögonen och grävde ner sorgen. Tittade upp. Vart hade han tagit vägen? Varför hade han tagit tag i min hörsnäcka? Hur hade han lyckats med det? Vad va det som hände? Ilsket vrålade jag till stillheten runt mig. Hopplösheten satte klorna i mig. Varför hade jag inte håll honom ifrån kanten? Jag var hans chef. Jag hade ansvar för honom.

När det till slut började mörkna gav jag upp. Hade han legat i snön kunde han klarat sig. Om alla utrustning hade suttit kvar. Chanserna för de var små. Dessutom var risken för inreblödningar vid ett fall från den höjden inte att leka med. Moloket började jag ta mig mot basen. De borde undra vad som hänt. Troligen hade de trott att båda hade trillat ner. De borde ha kallat på förstärkning. Fast jag hade inte hört någon helikopter och det borde vara det de hade skickat idag.

Vart är alla? Någon borde hålla lite koll på när jag kom. För jag hade inte anropat de på över fyra timme nu. Deras jobbar var att se till att Justin och jag överlevde. Att vi blev så lite skadade som möjligt. Vad var detta för stil? Hade vi fått någon hjälp? Svar: nej. Även om vi inte hade kallat på hjälp hade en tystnad införståt sig själv. Vi behövde hjälp.

Fylld med ilska kröp jag in i huvudtältet och stängde innan jag vände mig om.

- Vad fan håller ni på med, jälva muppar! Justin sitter fast där ute någonstans. Och skickar ni någon upp för att kolla till oss när det är helt tyst från oss! Och mörkt som fan har ni det, vrålade jag och tände min ficklampa.

Den ficklampan önskar jag aldrig hade tänds. Deras tomma ögon stirrade på mig. Huden blek som vitt siden med frusna miner. Tom, chefen, satt med radion i handen och gapade. De hade skött sina jobb. Tills det att dem dog… Jag snodde runt och släckte lampan. Stod helt tyst. Det enda som hördes var vinden som slet i tälten. Vad hade dödat dem? Så plötsligt. Det fanns inget blod. Inget tecken på våld. De hade bara dött. Helt plötsligt. Som taget ur en skräckfilm när karaktärerna bara föll ihop.

Jag öppnade försikigt tältet och tittade ut. Det var mörkt. Jag borde övernatta i mitt tält. Men med lik i det här tältet? Och något eller någon som hade dödat de, troligen i närheten? Med Justin liggande i snön? Beslutet var fattat redan innan jag hade utvärderat riskerna. Jag skulle ta mig ner de femhundra meter som var kvar ner till byn. Väl där skulle jag kalla på polis och anropa Sverige.

 

- Du hade verkligen ingen aning om att du var den sista?

- Hur skulle jag haft det? Det fanns inte i min värld. Det enda jag var förundrad över var att de såg ut att ha hänt så plötsligt. Sen när jag väl kom ner fanns det inte ens några kroppar. Det var som om någon hade evakuerat hela jorden. Men glömt oss på Mount Everest. Eller struntat i de i lägret. Men glömt mig…

Den känslan hade jag haft enda sedan dagen jag kom ner till byn och fann den tom. Det enda som fanns var materia. Och Larith. Hon var panikslagen och irrade runt på de tomma gatorna. När jag till slut fick tag på henne förundrades jag över vart hon kom ifrån. Hon är den enda fredliga jag har mött. Allt annat har försökt döda mig. Allt annat har varit oformligt. Djävulskt. Vidrigt.

- Vem tror du gjorde det?

- Gud? Inte vet jag. Jag trodde inte på Gud innan, men vad ska man göra nu? Hela jorden avbefolkas på ett par timmar. Det finns inte ett djur kvar. Växterna plågas. Det enda man möter, om man möter något, är heletesvidunder. Klart man undrar.

- Jag då? Jag är väl inget helvetesvidunder? Eller hur, jag är snäll. Bättre sällskap kan man inte hitta.

- Inte?

- Som om du är så mycket trevligare? Slåss med skiftnycklar och allt vad du gör.

- Va tyst, vi lämnar säkerheten nu…

- Vad menar du med det?! Varför stannar vi inte där då?

- För att jag hittade massor med spår efter dem. Gamla, men de återkommar alltid.

- Varför sa du ingenting?

- För att du hade sagt att du skulle gått och hamnat i klorna på någon av de när du var ensam. Krävs vissa örter för att förvirra dem, sa jag och drog fram påsen jag hade runt halsen.

Den var inte större än ett ägg. Fast den gjorde mästerverk.

- Och du tror att det funkar?

 

Jag tittade ner på marken. Den var slät. Det fanns inte ett fotsteg efter deras klövar. Jag red snabbt vidare, men fortsatte vara på alerten. Jag litade inte på marken. De kunde komma från ingenstans. Det hade jag lärt mig den hårda vägen.

Efter ett par hundra meter kom jag fram till ett stort växthus. Det hade klarat sig bra. Inga trasiga rutor. Inga hus som hade brunnit ner. Inga söndertrasade träd. Allt såg faktiskt helt ut. Ungefär som det hade sett ut om jag hade kommit hit för 9 månader sedan och inte nu.

Luften var tjock inne. Larith tuggade hungrigt i sig av de stora växterna. Jag däremot tittade facinerat på vattensprutorna i taket som lugnt sprutade ner vatten över växterna. Det var som om tiden inte hade rört stället. Som om någon hade överlevt. Jag tittade mig snabbt runt. Tänk om det bodde någon här. Tänk om jag inte var den sista. Tänk om det fanns någon som kunde hjälpa mig. Göra att ensamheten blev mindre påtaglig.

- Hallå? Ropade jag och gick mot dörren som ledde in till huset.

Med energisa rörelser öppnade jag dörren och tittade in i ett tomt vardagsrum. Där stod läder möbler och en stor samling whisky. Jag gissade på att det var en gammal man som hade, eller bodde här.

- Hallå!

Jag letade igenom hela huset. Hittade inget tecken på att någon bodde där. När jag till slut kom till köket och såg en mögliga tallrik med mat som stod på bordet suckade jag och satte mig på golvet. Det bodde ingen här. Det finns ingen som lämnar en tallrik så länge på bordet.

 

- Eftersom ingen hade rört det huset undrade jag varför. Jag kom fram till att det var örterna efter att ha bott i huset i över ett år och gjort experiment med allt möjligt.

- Varför stannade du inte?

- Jag var ensam. Den ständiga sökan efter någon annan där ute driver mig vidare. Jag är ett flockdjur. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som att vara ensam. Innan gillade jag det. Det gör jag inte längre. Det finns inget jag saknar så mycket som mänslig värme.

- Hästen då?

- Larith håller mig borta från galenskapen. Och jag håller hennes galenskap borta. Fast hon saknar hästar, jag ser henne ofta spana vid horisonten.

- Ni är två ena knäppgökar.

- Hur tror du man blir när man möter impar och djävular stup i kvarten?

Jag skrattde. Jag hörde hur galen jag lät. Jag hörde hur illa jag mådde. Jag hörde hur mycket det lockade att sätta pistolen mot tinningen. Först på Larith och sen på mig. Få allt det onda att försvinna.

- Hade det funnits någon som kunde ställa en diagnos på dig hade den blivit allt annat än bra.

Jag ignorerade henne och tittade istället ut över landskapet. Bergen som ilsket glodde ner på mig. Deras ögon som brände hål på den tjockaste av hudar. Deras hat som pressades mot mig. Jorden var arg. Det var jag övertygad om. Vad som fått den arg var en helt annan fråga. Den trodde jag att jag aldrig skulle få svar på.

Då ställde jag frågan till mig själv. Vad levde jag för? Vad var det för mening? Jag kunde inte säga: Att vara lycklig. Att skaffa familj. Att skaffa barn. Att skaffa mig en bra grund för framtiden. Att förverkliga mig själv. För inget av de kunde någonsin slå in för mig. Jag hade redan haft min familj. En man, inga barn. Jag kunde inte jobba. Vad tjänade det till? Vem skulle köpa min tjänst? Den korkade roboten? Monstrena? Larith? Jag kunde köpa det av mig själv? Vem skulle jag förverkliga mig för? Jag hade inga krav från en förväntansfull mamma eller farmor. Det fanns ingen kvar som förväntade sig något från mig.

Tröttheten slog sig åter över mig. Det fanns ingen mening. Vad var det för mening med att finnas bara för att finnas? Utöver det tjänade jag inget syfte. Det var det som var min uppgift. Att vara den sista av mänskliheten. Att se när den verkligen gick under. Betrakta hur jag själv tynade bort.

- Vad tyst du är.

- Jag sa åt dig att vara tyst.

- Som om de inte hör oss i alla fall?

- Bara va tyst.

- Vad tjänar det till? Ska jag gå runt och bara vara tyst hela dagarna? Vad ska du med mig till då? Ha för att ha?

- Om du inte håller käften kan du stanna här. Fattar du? Muttrade jag med kontrollerad röst, men jag hade velat skrika.

Fast det kändes dumt att börja använda ammunitionen redan. För pratade vi skulle det komma någon eller några. Visst gillade de inte doften av örterna. Och de hade aldrig rört varken mig eller Larith när vi bodde i huset. Jag hade sett dem. 400 meter från huset ungefär strök de omkring. Fast dem kom inte närmare. Efter hand blev de färre för att de började döda varandra när de inte kunde komma åt oss. Fast det hade varit ett helt växthus fullt av samma växt sort. En liten ört som var bra mot hosta hade jag lärt mig under min vistelse i huset. Det hade funnits bra med konserver och mycket sätt potatis och liknande för att kunnde försörja sig där. Jag längtade tillbaka. Det hade varit sånära ett normalt liv jag kunde komma. Kanske skulle jag strunta i Europa och ta mig över till USA istället. Jag hittade tillbaka till huset. Det visste jag. Det gjorde Larith också. Det var som vårat hem. Våran trygghet även att vi inte hade återsett platsen på flera år.

- Hur tog du dig över hit då? Frågade hon och tittade på mig.

- Håll käften, vi kan prata sen, svarade jag tyst och hon blängde länge på mig.

När hon väl vek med blicken kände jag hur hon gav upp. Hela hennes hållning blev omålmedveten. Hon visste inte vad de var som skulle göra. Visst hade det stått att hon skulle vara intresserad av allt, men verkligen allt? Som en hungrig bok som bara väntas på att fyllas.

Dagen gick sakta. Som alltid. Fast vi hann komma en bra bit. Dagarna fortsatte. Jag vägrade prata med henne. Hon hotade att gå sin väg. Jag sa att hon väldigt gärna fick göra det för min skull. Hon stannade kvar. Hon fortsatte fråga, men fick inget svar. Efter fyra månader gav hon upp. Dagen efter var vi framme. Och till min förtvivlan hade vi nog nästan börjat gilla varandra. Åtminstone vant oss vid varandras närvaro.

 

Jag satte mig upp som om någon hade slagit mig i huvudet. Det värkte som om någon hade gjort det.

- Nån ful jävel kommer, viskade hon och höll en knuten hand över min mun.

 

Och där slutade jag för jag hade inte en aning om hur jag skulle fortsätta. Den är nog ett par år gammal nu. Fast jag har för mig att jag var nöjd över den då.

Sitter här hos mostern min och har läst i Steven Kings Att Skriva. Det är jobbigt att läsa sånadär böcker. Vill suga till mig allt och då kan jag inte hålla på så länge. Hjärnan är helt ur form, undra hur det ska gå när man ska börja plugga igen. Läskiga tanke.

Mitt manus ligger här bredvid och blänger på mig. Har tänkt att jag ska läsa det länge nu. Behöver sig en finslipning om jag ska ha någon som helst chans att få det publicerat. Fast jag är ju helt utan självinsikt så jag tror ju att den redan är publicerad. Att den står i min bokhylla hemma och glatt blinkar ner mot mig när jag ska sova. Att det kanske har funnits någon kritiker som sagt att jag har stor potensial för både resten av serien och framtiden. Tänk om jag skulle bli ganska rosad. Det skulle vara helt fantastiskt. Att folk skulle gilla att läsa det jag skriver utan att det typ är min syster eller mamma. För deras åsikt litar jag inte på.

Innan var mitt största intresse att jag skulle lyckas tjäna storkovan. Nu vill jag att folk ska läsa det jag skriver och gilla det. Jag behöver inte få något pris eller tjäna massor, men att någon gillar det. Helt utan förpliktelser och fjäsk. Att se min bok i fönstret på Akademibokhandeln. Wow.

Tror jag ska läsa mitt manus nu.

Det känns som om jag har en stor böld inom mig. Den pulserar och vill ut, men jag vet inte hur jag ska få ut den. Det den innehåller kan jag inte få nytta av nu. Den innehåller svek, tårar och en stor mängd både kärlek och förundran. För jag är verkligen bäst på att forma min värld inom mig. Den världen som jag vill leva i. Jag har skapat oräkneligt många. Där jag är man eller kvinna. Gammal eller ung. Där handlingen är vardaglig eller storslagen. Det pockar inom mig, det vill komma ut och jag vet inte hur jag ska bädda för att det ska bli bra.

Jag trodde inte jag hade någon passion. Något som jag brinner för mer än något annat. Något som skulle få mig att gå genom eld och vatten. Jag har alltid sett på mig själv som en medioker liten tjej med väldigt mycket fantasi. Jag är medioker, så länge jag inte skriver. Jag vet inte om det finns folk som gillar det jag skriver, men jag gillar det. Det är en euforisk känsla som slår sig ner imon mig när jag skriver tills mina ådror på händerna blir större av att knapprande. Så varför går jag emot mig själv? Jag är väldigt duktig på att inte ge mig tid till att skriva. Det är det som är min drog. Skulle någon ta ifrån mig det skulle jag inte vara jag.

Men Gud vad jag blev poetisk och försöker få fram en poäng som hänger i luften. Något som inte rikgit kommer fram och som jag sitter och håller på. Jobbiga jävel.

Hur som helst har jag kört fast, gör alltid det vid speciellt tillfällen: slutet av början. Hur ska man komma in smidigt på mitten? Själva tjockisen av romanen? Jag brukar bara skriva korvstoppning då. Kan förflytta min karaktär två varv runt jorden i två meningar bara för att jag inte orkar klämma fram något som händer. För vad händer i en skog? Oj där kom en fågel, eller ekorre. Eller ojoj där såg jag en grävling. Det är trist. Fast jag kom faktiskt på vad hon ska se som gör att det blir lite mer spännande :D Haha, jag visste att jag kunde skriva ur min skrivkramp :)

Har för första gången den här veckan varit mer eller mindre själv hela dagen. Ska ut med pappa, min syster och hans tjej sen, men det lär nog inte bli något tröstande. Snarare att hon kommer försöka trycka ner mig. Jippi.

Har städat och fått mejlen till kursen att funka. Eller snarare man var tvungen att gå in i ett annat program. Hur krångligt måste man göra det? Dem fick mig att känna mig som en gammal människa som inte hade dator som ungdom. Kände mig som morfar, och han är ett hopplöst fall. :/

Funderar på det här med relationer. Att det har blivit så underligt på senaste tiden. Fast så blir det väl när det är ett jämställt samhälle. Jag menar förr höll paren ihop, men till viket pris? Jo mannen fick göra vad han ville medan kvinnan skulle passa barn och laga mat. Får rysningar av bara tanken på det. Fast tänk om jag hade haft en sån kille? Alltså en som lagade mat, städade tog hand om barnen (har ju inga än, men vet hur jobbiga dem är...). Vad gutt att vara den som bestämde. Inte konstigt att männen inte vill "släppa ifrån sig" makten. För även om det är jämställt i Sverige är det vanligsat av kvinnan städar och hämtar barnen. Är mamma ledig längst och listan kan göras lång.


Får ju en att iallafall dra lite på smilbanden, men tänker man efter är det ta mig fan ganska mycket sanning i det... Och nej, jag hatar inte män.

En uppdatering är i sin ordning eftersom att jag ska kunna läsa detta som femtio åring och begrunda mitt liv. Tycka att mina val var helt korkade och kanske lite komiska. Så här kommer det:

Martin och jag gjorde slut, under vilka omständigheter är jag inte komfortabel att skriva om på internet. Hur som helst var det en riktig chock, jag var inte alls beredd på det. Ändå satt jag där på sängen och bad honom packa ihop alla sina grejer som om jag var helt med på noterna. Det var jag ju inte alls, och när han gick omkring och packade ihop sina grejer kom en svag insikt. Jag skulle förlora honom, hans vänskap framför allt. Med det kom enotma mängder tårar som inte förvånar mig det minsta. Sen jag blev ihop med honom för över två år sedan har jag gått från ganska tuff till en liten lipsill, även om det har lugnat sig drastiskt den senaste tiden.

Så idag är jag singel, det tog slut i måndags nu är det torsdag Martin dumpade mig med pompa och ståt. Jag är förvånad att jag mår som jag gör. Visst jag dansar inte på moln eller skulle kalla mig världens lyckligaste, men jag är okej. Känns inte alls som om jag är förlamad längre. Visserligen kan jag fortfarande känna ilska över att han gav upp, men han valde det. Vad ska jag göra åt det? Han tog valet ifrån mig, det är bara forma sig efter det. Måste medge att det känns väldigt skönt att jag kan luta mig tillbaka och tänka "det här var inte ditt val, du kan inte ångra något. Det ligger hos honom. Han valde detta.". Det är väldigt skönt att inte kunna ångra sig.

Dags att skaka liv i det lilla dammiga knytet i min vrå av det undermedvetna. Den singel som jag sövde för ett par år sedan. Jag väckte henne i april förra året, men hon hann knappt vakna innan jag sövde henne igen. Den här gången är det definitivt. Hon ska vakna och stå i blom för jag behöver henne. Det där jävla anammat är inte fel att ta använding för nu. Och jag hjälper henne på traven med musik som får henne att skälva av lycka.

Hon som fått ha huvudrollen ska nu få somna in och vakna när det är dags. Missförstå mig inte, men jag vill att hon ska sova länge. Orkar varken med detta eller allt vad ett förhållande innebär just nu. Nu är det dags för mig att sadla om och åter bli ensam huvudperson av mitt liv.




Än är det inte dags att gå ut och möta folk som troligen kommer skälpa mig snanare än hjälpa mig. :P Men jag är på G, ge mig några veckor, uppåt nån månad. Sen är jag nog mer eller mindre återställd.

Jag bestämde mig för att gå en kurs på högskolan för ett år sedan. Tyvärr bestämde jag mig inte tillräckligt mycket för att jag skulle söka den som första val. Det resulterade i att jag inte kom in eftersom att den ströks och jag blev tvungen att söka om den. Fast nu går jag den och första uppgiften är inskickad. Vi skulle också mejla ut den till responsgrupper, det gjorde mig helt förvirrad. Jag fattade inte riktigt hur man skulle göra, för det fanns ingen "ny" knapp. Dessutom hade min lärare skrivit att det skulle finnas en "gruppfunktion" den hittade jag inte överhuvudtaget. Hoppas bara att jag gjorde rätt och att ingen blir arg på mig om jag gjorde fel. Till exempel är jag fortfarande helt förvirrad om jag gjorde rätt vid inlämningen.

Kursen än så länge tycker jag hade varit ganska bra. Det första vi fick skriva var en självbiografisk text. Det var ganska kul, hittade på en del. Vi skulle följa "den dramatiska berättar modellen". Det gjorde jag inte till punkt och prickar, men en aning. Det är ovanligt då jag brukar vara någon som bara låter fingrarna göra som de vill på tangentbordet. Den här gången fick jag faktiskt tänka till. Dessutom fick den inte vara så lång och det var ganska skönt att ha en ram. Annars kan jag skriva hur långt som helst, som nu ungefär.

Här kommer min självbiografiska text, med fiktiva namn.

Trädgårdsmästaren
När jag satte mig på bussen den morgonen fick jag en olustig känsla i magen. Ungefär som om jag skulle bli tvungen att slänga mig ur bussen för att leta efter en toalett. Fast det var inte det, snarare hade jag velat resa mig från det hårda sätet och gå hem till min säng igen. Trots det satt jag kvar och såg ut över den kalla vintermorgonen. Snön var nära på en halvmeter djup, vilket är ovanligt i Kalmar någon vecka innan jul.

Istället för att sitta och stirra på folk, vilket brukade vara lite underhållande på morgonen, drog jag fram min mobil. Ett sms i inkorgen från Erika. Jag struntade i det för stunden och satte istället på musik. Åter en gång undrade jag om jag hade för hög volym. Det brukade störa mig när någon hade så hög musik att jag kunde sjunga med.

Erika och jag har varit kompisar sen jag gick vi sexan. Hon är en aning speciell, men hon är snäll och lojal ut i fingerspetsarna. Så länge du inte placerar en snubbe mellan oss som ser tillräckligt bra ut för att hon ska vilja stöta på honom. Utöver det är hon en ängel, om en aning fåfäng.

Metodiskt klickade jag fram smset: ”Framme, har redan tagit fram kemiboken och börjat plugga. Vart är min lärare? :) Och du TM är här ;P”

Det var jag som var hennes lärare, jag var bättre på kemi än henne och hade lovat henne plugghjälp. Vi hade prov på morgonen.

Jag suckade högt och lutade huvudet mot sätet. TM, trädgårdsmästaren, vattnade våra blommor på Jenny Nyströmsskolan, där jag gick i gymnasiet. Jag hade råkat spana in honom någon gång när vi egentligen skulle plugga. Erika hade sett min blick och informerat alla om att jag spanade in ”han med vattenslangen”. Vi gav honom kodnamnet TM.

När jag satt där på bussen var jag inte det minsta intresserad av att spana in honom. Det var jag egentligen inte längre alls, men det hade blivit en grej som jag fick leva med. Antingen skämmas över att jag spanat in honom för snart två år sedan eller också leva med det.

Efter tio minuters färd stannade bussen och jag gick av. Snön gnisslade under mina stövlar som var nedgrävda enda upp till skaftet. Jackan jag hade på mig var nästan för kall, men min ekonomi hade inte utrymme för en ny jacka.

Jag gick över den enorma parkeringen som låg mellan busshållplatsen och skolan. Där stod det ett fåtal bilar parkerade, klockan var halv åtta. Om en halvtimme skulle hela parkeringen vara full och jag hade inte genat då.

Jag gick över det första mycket låga trädstaketet som avskiljde parkeringen från resten av området. Det kändes fult att lyfta benen snett, dessutom kändes det fel i knäna.  Så när jag närmade mig den sista tog jag sats och började små springa för att hoppa över den, med ben som jag inte vek åt sidorna. Istället för att det blev ett graciöst hopp kände jag hur tåspetsen på min stövel fastnade, vilket resulterade i att jag föll som en fura.

Generat tittade jag upp och letade efter ett eventuellt vittne till mitt fall. Jag konstaterade lättat att jag var ensam, först då kände jag efter hur jag mådde. Hade jag ont? Nej det hade jag inte. Som ett brev på posten började jag skratta hysteriskt och reste mig ur snön.

Fnittrande skyndade jag vidare mot skolan och var lättad när jag satte första foten på det mörka stengolvet. Jag skakade av mig kylan som försökt följa med mig in och såg Erika komma emot mig från trappan som ledde upp till naturavdelningen där vi gick. Snett bakom henne kikade en nyfiken TM fram från en av våra oaser, en del av den enorma korridoren, som var fylld med växter. Det fanns två sådana.

Fortfarande med skrattet i hasorna mötte jag henne och hälsade med en kram. Hon kurade ihop sig för min kyla och puttade bort mig med ett stort flin på läpparna.

”Din fästman är här.” flamsade hon och jag tittade bort mot TM över hennes axel.

Våra blickar möttes och jag tittade snabbt bort. Det räckte med att Erika trodde att jag var stört förälskad i honom. Han behövde inte tro det också.

”Kom nu.” sa jag och drog med henne mot trappan.

Det betydde att vi skulle gå förbi oasen där TM stod och sprutade med sin vattenslang på växterna. Han var tydligen nästan klar, det vittnade vattnet på stengolvet om. Jag försökte ignorera honom och istället lyssna på

Erikas prat om någon kille som hade stött på henne.

Jag hängde in mina grejer i mitt skåp och hämtade kemiboken. Den var stor och tung. Jag ogillade boken lika mycket som jag ogillade vår lärare. För sedan vi bytte lärare hade mitt intresse för kemi svalnat helt. Nu gick jag det bara för att få poängen.

Vi slog oss ner vid ett bord i oasen där TM inte befann sig och började repetera. Det handlade om bidningar och jag förklarade för Erika om det så övergripande jag kunde samtidigt som TM kom in slätandes. Jag fortsatte min utläggning, men jag visste att Erika hade tappat fokus. Istället satt hon och gjorde ljudlösa pussmunnar mot mig och vickade menande med ögonbrynen. Jag tyckte hon påminde om en mellanstadieelev.

”Skärp dig. Du behöver få godkänt på det här, eller hur?” frågade jag henne och hon nickade.

Jag hörde hur han låste upp lådan där vattenslangen låg inlåst och började vattna. Det var mysigt att lyssna på det. Det lät lite som om vi hade en privat bäck.

”Vad ska ni ha för prov?” frågade TM plötsligt och jag hoppade till av överraskningen.
”Kemi.” sa Erika och knuffade på mig med sin fot under bordet.
”Skräp ämne. Behöver man inte någon gång i livet.” sa han och jag vände mig emot honom genom att vrida sönder min överkropp.

Det sista jag behövde nu var en skoltrött människa som troligen hoppat av gymnasiet och idag stod och vattnade blommor. Det spelade ingen roll om jag var hans ”fästmö”. Han gjorde bäst i att hålla tyst när det gällde att strunta i skolan. Erika behövde en ärlig chans utan att någon kom och försökte övertala henne till att lägga ner.

”Om det är blomvattning man vill hålla på med resten av sitt liv kanske det är onödigt, men vill man göra något annat än det. Då är kemi bra att ha.” fastslog jag.

Att jag sa så förvånade mig. Normalt är jag snäll, jag säger oftast vad jag tycker, men ibland vänder jag kappan efter vinden. Att gräla med kompisar eller folk jag inte riktigt känner är något som skrämmer mig. Erika är den enda kompisen jag har grälat med och det var länge sen.

”Tycker du att mitt jobb är skit?” fräste han samtidigt som han vände sig emot mig.

Det var inte bara han som vände på sig. Vattenslangen han höll i följde med och istället för att vattna blommor sköljde vattnet över mig. Iskallt vatten sprutades rakt i mitt ansikte. Det kändes som en evighet innan han kom på sig och återvände till blommorna.

”Förlåt” flämtade han och jag reste mig snabbt för att gå någonstans där jag kunde torka av mig.

Ilsket gick jag mot sjuksysters toalett som låg på undervåningen och var stor nog att man skulle kunna vara ett helt gäng där inne. Jag hörde Erika skälla på honom innan hon skyndade efter mig. Hon var inte rädd för att gräla med folk som hon inte kände.

Lustigt nog var det enda jag verkligen tänkte på mitt smink. Jag tillhör inte den kategorin tjejer som tar med sig smink vart de än går. Det betyder hur som helst inte att jag aldrig har det på mig. Mitt hår däremot bryr jag mig inte det minsta om. Det är rakt, vad jag än gör med det. Utom när jag permanentade mig och fick en pudel på huvudet.

Väl inne på toaletten var Erika ikapp mig och började metodiskt torka mitt hår samtidigt som jag försökte rädda min sminkning. Till min förtvivlan insåg jag att jag bara skulle se fläcklig ut om jag inte tvättade bort det helt.
Däremot hade mina kläder och våra böcker klarat sig. Jag kunde inte förstå hur han hade kunnat missa allt utom mitt ansikte. Det var bara för typiskt.

”Jag har smink med mig. Du kan få låna.” sa Erika och jag nickade emot henne med ett lättat leende på läpparna.
”Tack.” svarade jag och så övergick jag från att rädda sminket till att tvätta bort det.

När jag väl var sminkad igen var det fullt med folk på skolan. Bland annat hade våra övriga kompisar kommit. Erika berättade, en aning överdrivet, om hur TM hade dränkt mig med vatten. Själv satt jag bara och glodde ut genom ett fönster. Den olustiga känslan i magen hade lagt sig konstaterade jag samtidigt som jag vände intresset emot Erika och hennes pladder.