Detta med mig och spel...
Jag och Mass Effect är som ett par. Jag blir nykär så fort jag börjar spela det igen. Jag vet precis vad som ska hända, men jag bli ändå helt lyrisk av det. Dragon Age hade samma effekt på mig ett tag, men till slut insåg jag att det liksom inte höll. Jag tröttnade på att höra samma saker igen. Det verkar inte vara samma sak med Mass Effect. Istället spelar jag om det och gör kanske en grej olikt förra gången, om ens det och tittar på slutet med stora ögon. Blir lika arg varje gång och har tagit bort den sista scenen, för jag hatar det. Jag tror aldrig jag har intresserat mig så här mycket för något som inte är mig själv och det är så korkat. Vad får jag ut av att vara kär i ett spel? Det är till och med bättre att bli kär i en skådis, vilket jag också tror jag har lyckats med.
Läste ut Hunger Spelen igår och har gått och blivit kär i Peeta. Han är så söt med sina bröd och att han är så kär i Katniss att jag blir helt kär i honom för att det är synd om honom. Det är också helst idiotiskt. Fast det kanske är det jag ska vara nu en stund? Inte vet jag, det är ju bättre än att verkligen göra något korkat. Nu sitter jag hemma i min kammare och drömmer istället för att göra det. Tror att jag sparar mig själv en hel del ångest av att göra som jag gör.
