Nörden inom mig slår sig fram
Igår fick jag sms från min syster. Diablo 3 betan har tydligen kommit ut. För er som inte har en aning om vad det är jag snackar om: Diablo är kungen av hjälte spelen som ska spegla "fantasy", om jag får beskriva det själv, vilket jag gör. Det har varit på tapeten att det ska komma ut hur länge som helst, men inte har det kommit ut innan. Fast snart kommer det och det kliar i mina spelgener att jag ska spela det där spelet. Det härligaste är att det är relativt många som gillar det. Har redan raggat upp Liza för att vi ska spela det. Kommer troligen spela det med Martin och givetvis själv också.
Jag har spelat Diablo 2, första gången jag gjorde det hade jag panik. Kan meddela att Diablo tog min oskuld gällande datorspel där man ska döda (även om jag dödade gubbar i The Sims tidigare). När jag spelade det var jag nervös och rädd, för tänk om min gubbe dog. Dessutom tyckte jag att karaktärerna som var onda var läskiga. Efter att jag hade spelat det och cyklade tyckte jag mig se lik ligga i diket längs cykelvägen. Sådana där röda lik som har grejer på sig ibland, de som har spelat spelat vet vad jag menar.
Dessutom kommer snart Skyrim ut, jag ska sätta mig med det så fort det kommer ut. Ska försöka låta bli att fuska. Vill ju ha det lätt för mig...
Jag har spelat Diablo 2, första gången jag gjorde det hade jag panik. Kan meddela att Diablo tog min oskuld gällande datorspel där man ska döda (även om jag dödade gubbar i The Sims tidigare). När jag spelade det var jag nervös och rädd, för tänk om min gubbe dog. Dessutom tyckte jag att karaktärerna som var onda var läskiga. Efter att jag hade spelat det och cyklade tyckte jag mig se lik ligga i diket längs cykelvägen. Sådana där röda lik som har grejer på sig ibland, de som har spelat spelat vet vad jag menar.
Dessutom kommer snart Skyrim ut, jag ska sätta mig med det så fort det kommer ut. Ska försöka låta bli att fuska. Vill ju ha det lätt för mig...
Utekvällen beskrivs utan dem roligaste detaljerna, lite privatliv vill jag fortfarande ha
Sitter hemma och har ont i magen. Vet inte vad jag har gjort, för det kom nu när jag åt. Kan vara så enkelt att magen fick sig en smärre chock när jag plötsligt åt en ordentlig måltid. Har inte gjort det innan idag av den enkla anledningen att jag var först för lat för att fixa med något och sen orkade jag inte resa mig ur soffan. I övrigt mår jag förvånansvärt bra. Magen känns okej, i övrigt, huvudet är kanske lite trött, men inget i övrigt. Det betyder att jag inte längre kan "skylla" på att det är en helvetes bakfylla som väntar mig om jag väl går ut. För tydligen, så länge jag håller mig borta från tequlia, är min kropp mer eller mindre okej med att jag dricker.
Så hur var utgången? Den var bra, den var kul. För mig var själva upplevelsen av att inte kunna fokusera i tankarna främmande. Gick och tänkte "fokus, fokus, fokus" för att jag skulle börja lyssna på vad folk sa och inte låta tankarna flyta fritt. Det enda som hjälpte för mig var när jag gav mig själv en lättre form av örfil. Det fick tankarna att klarna en stund. Fast att gå runt och slå sig själv är inget jag vanligvis brukar uppskatta, få inga konstiga bilder nu.
Kan också minnas att jag älskade att dansa. På den tiden hade jag fördelen att kunna konstant luta mig mot vem det nu kunde vara som stod bakom mig. Igår fanns inte det i min värld. Istället var det min lilla sylvassa armbåge man mötte om man kom för nära. Det hela resulterade i att jag hade lite sämre balans än normalt, är inte van att ha högklackat på mig längre så blir det när man har en kort pojk. Fick ta hjälp av Sandra och Jonna på dansgolvet.
Så hur var utgången? Den var bra, den var kul. För mig var själva upplevelsen av att inte kunna fokusera i tankarna främmande. Gick och tänkte "fokus, fokus, fokus" för att jag skulle börja lyssna på vad folk sa och inte låta tankarna flyta fritt. Det enda som hjälpte för mig var när jag gav mig själv en lättre form av örfil. Det fick tankarna att klarna en stund. Fast att gå runt och slå sig själv är inget jag vanligvis brukar uppskatta, få inga konstiga bilder nu.
Kan också minnas att jag älskade att dansa. På den tiden hade jag fördelen att kunna konstant luta mig mot vem det nu kunde vara som stod bakom mig. Igår fanns inte det i min värld. Istället var det min lilla sylvassa armbåge man mötte om man kom för nära. Det hela resulterade i att jag hade lite sämre balans än normalt, är inte van att ha högklackat på mig längre så blir det när man har en kort pojk. Fick ta hjälp av Sandra och Jonna på dansgolvet.
Den 21 september 2011 kommer inte tillbaka
Sitter här med ansiktet förstelnat av fasa/ansiktsmask. Har inte smält en att den här damen ska ut ikväll. Det måste vara... hur länge sen som helst jag var ute. (Då ej medräknat när jag gick ut mitt i Martins och mitt uppehåll för det enda jag gjorde då var att svälja gråten och konstatera att jag inte kunde dricka en droppe mer om jag inte ville förvandlas till Kalmars nya fontän.) Det känns konstigt att jag ska bli full, jag tillhör det där släktet av kvinnor som är i konstant behov av att känna att jag är i full kontroll. Att lämna över mig till mitt fulla jag, som gör som hon ville och skiter i konsekvenser, är ovant. Sist jag var på väg in i den rollen lade jag av att dricka och det enda jag hade i huvudet var att jag skulle vara tyst för jag ville inte erkänna att jag nog hade kunnat vara sådär "fullaktig" av bara en cider framför Martins båda farföräldrar. Lite mer klass än så vill jag ha i deras ögon.
Konstaterar att jag behandlar min blogg som jag brukar behandla mina dagböcker även om enda gången jag skriver i dagboken är när jag mår dåligt. Nu är det inte riktigt fallet, snarare att jag inte vet riktigt vad jag ska göra. Har inte något kul spel jag kan fördriva tiden med. Min första bok är färdig skriven, väntar bara på att jag ska skriva ut den och tvinga Martin och Liza att läsa den. Att börja skriva på tvåan finns inte i min värld, även om jag har den klar i huvudet. Hur som helst konstaterade jag just att mina kinder är som en tempurmadrass, den håller kvar formen av det man trycker emot dem. I mitt fall är det fingerspetsarna, väldigt intressant.
En kort resumé av vad som har hänt mig den senaste månaden:
- Fortsatte äta mina Yasminelle, trots min inre kamp för Cilesten.
- Har varit i Grekland en vecka med Martin. Kan (mamma du bör sluta läsa) meddela att jag gillar det mesta med att vara bortrest, inkludera det man gör i sängen. Det roliga var att vi låg kvar efter och då hörde man grannen. Blir ganska lyhört när alla har balkongdörren öppen hela tiden. Vi hade alltså ingen AC. Hela äventyret, med flyg och hotell, kostade ungefär 3000 för oss båda två. Billigt värre, det gillar jag som är en snål smålänning.
- Min släkt hade överrasknings kalas för mig när jag fyllde år. Martin lurade brallorna av mig. Jag föreställde mig något mysigt bara vi, sen blev det inte så. Men lika glad är jag för det, men gladast var nog räven.
Snart är det dock dags för mig att klä på mig något mer passande är mina sovkläder. Ska hämta mina små systrar på dagis idag.
Konstaterar att jag behandlar min blogg som jag brukar behandla mina dagböcker även om enda gången jag skriver i dagboken är när jag mår dåligt. Nu är det inte riktigt fallet, snarare att jag inte vet riktigt vad jag ska göra. Har inte något kul spel jag kan fördriva tiden med. Min första bok är färdig skriven, väntar bara på att jag ska skriva ut den och tvinga Martin och Liza att läsa den. Att börja skriva på tvåan finns inte i min värld, även om jag har den klar i huvudet. Hur som helst konstaterade jag just att mina kinder är som en tempurmadrass, den håller kvar formen av det man trycker emot dem. I mitt fall är det fingerspetsarna, väldigt intressant.
En kort resumé av vad som har hänt mig den senaste månaden:
- Fortsatte äta mina Yasminelle, trots min inre kamp för Cilesten.
- Har varit i Grekland en vecka med Martin. Kan (mamma du bör sluta läsa) meddela att jag gillar det mesta med att vara bortrest, inkludera det man gör i sängen. Det roliga var att vi låg kvar efter och då hörde man grannen. Blir ganska lyhört när alla har balkongdörren öppen hela tiden. Vi hade alltså ingen AC. Hela äventyret, med flyg och hotell, kostade ungefär 3000 för oss båda två. Billigt värre, det gillar jag som är en snål smålänning.
- Min släkt hade överrasknings kalas för mig när jag fyllde år. Martin lurade brallorna av mig. Jag föreställde mig något mysigt bara vi, sen blev det inte så. Men lika glad är jag för det, men gladast var nog räven.
Snart är det dock dags för mig att klä på mig något mer passande är mina sovkläder. Ska hämta mina små systrar på dagis idag.
