FulSarah

Min mor tvingade mig att följa med de när hon Daniel och barnen skulle gå till Daniels föräldrars hus. Tog med mig kameran.  Lyckades ta några bra bilder iallafall.


På väg ut på promenaden. Evelina valde att åka vagn medan hennes syster i bakgrunden skulle cykla hela vägen...


Sådan dotter sådan mor.


...det där är alltså Elviras cykel...


Tyckte Meya var väldigt duktig när hon gick med Elvira, hon brukar vara halvjobbig mot oss andra.

Och jag tror ju givetvis att jag är en bra fotograf och måste lägga ut en bild som en fotograf skulle lägga ut.

Sitter och funderar på fenomenet. Vad är det som är så populärt med att någon sitter och glor in i en kamera och pratar med sin själv om sin dag? Kanske berätter personen om den där festen den där kvällen? Eller också kanske den ger tips om hur du ska leva ditt liv? Känns inte det lite B? Att ta livscoaching från någon som inte har en susning om att man kanske ens finns?

Jag har varit en prick som har varit klistrad framför kameran och snackar massor. Om allt mellan himmel och jord. Fast de filmerna är vidriga. Jag lärde mig något av dem. Man ser inte klok ut när man filmar sig själv rakt framifrån, vilket väldigt många gör. Sen kan jag inte förstå varför man vill visa upp sitt nylla bara för att säga det där eller typ "God natt mina älsklingar"? Jag älskar kanske någon som läser det här, men jag älskar dig inte för att du läser min blogg utanför att jag känner dig och älskar dig för det. Sen skiter väl jag fullständigt i om du läser min blogg eller inte. Vad gör det för skillnad? Det spelar väl inte mig någon roll? Så länge jag inte har massor med läsare och tjänar pengar på det. Då hade jag älskat er eller snarare pengarna jag fick tack vare det.

Det finns den del inom mig som inte är ett skit förvånad över att någon kommer på att mediciner kan döda oss. Var det ens en nyhet? Vi är inte maskiner som man kan peta i bättre bränsle i hela tiden. Det kroppen behöver är egentligen basic. Ge den lite vitaminer och mineraler, lite kolhydrater och fett. Voila. Du lever och frodas. Det är inte så mycket svårare än så. För vi förstår inte vår kropp, visserligen äter jag mediciner ibland, men självklart inser jag att man ska stoppa i sig så lite sådant som möjligt. Jag är inte den här typen som går till läkaren med en förkylning och kräver att få antibiotika utskrivet. Jag fattar liksom att antibiotikan inte gör någon nytta på virus.

Varför skulle inte medicin i förstora doser döda? Allting annat dödar i för stora doser. Du kan dricka vatten så du dör, eller te. Du kan äta frukt tills du dör, eller varför inte kött/fisk? Kroppen tål massor, vårt immunförsvar är facinerande och jag blir sugen på att läsa till medicinare när jag läser om det, just för att jag tycker att det är lite coolt.

Det finns människor som verkar tro att kroppen inte fungerar utan att man stoppar i sig ett antal piller på morgonen för att dagen ska glida fint. Andra måste äta sina mediciner för att kunna överleva. Hur eller hur tror jag att man ska inse risken med allt man stoppar i sig. Fett i för stora mängder korkar igen ådrorna och man kan kola av proppar i både hjärta och hjärna. Varför skulle inte medicin kunna döda precis som allt annat?

Aftonbladet, kom på något nytt som inte känns lika skrikigt och fram krystat.

Sitter här och funderar på skillnaden mellan killar och tjejer. Jag är inte någon som nekar till att det finns skillnader, jag älskar skillnader. För i mina ögon finns de i mänger, men det betyder inte att jag tycker att den ena är bättre än den andra. Bara att de är olika.

En tjej har dåligt humör för att hon har PMS, mensvärk eller lågtblodsocker. Det är inge legitima anledningar även om två av dem är inte så mycket vi kan göra något åt. Sorry, men vi är födda såna. Vi får vår mens en gång i månaden och är det så att vi inte får den är det troligen något som är fel eller också är man med barn. Fast vi får evigt trycka ner frustrationen vi känner när det gör så ont att man inte vet vart man ska ta vägen i både rygg och mage. Ligger man på det ena sätter får man mer ont där och byter man får man mer ont på andra sidan. Tro mig det är inget kul när man har så ont att man önskar någon medicinare kunde komma och ge en lustgas eller ryggmärgsbedövning. Fast det får man ingen, så det är bara att pinas.

Där emot killar är som mest tjuriga och irriterade när de är trötta. Det är egentligen väldigt lätt att låta bli att bli trött: sov. Kanske ska man hoppa det där på TV? För vad tillför det ditt liv egentligen? Troligen ingenting om det nu inte är så att du tittar på rapport och jobbar som journalist och måste hålla koll på nyhetsflödet oavsett om du är ledig eller inte. Fast så många är det inte som är journalister och så många är det inte som tittar på nyheterna.

Tillbaka till dåligt humör, killar får vara sura när de är trötta. Det är en helt legitim anledning som ingen ifrågasätter. Det är liksom så killar fungerar. De är små sköra varelser som mår dåligt om de inte får tillräckligt med sömn. Medan
kvinnan kämpar på trots sömnbrist, mensvärk och blodsocker som ligger långt under det normala. Fast det är tjejens humör flest människor ser som ett problem? Tror det finns en anledning, tjejer kan hantera ilska på ett annat sätt. Både inom oss och emot oss. Plus att om vi är arga berättar vi det för hela världen, vi gillar att dela med oss. Däremot en killa sitter och tjurar i ett litet hörn och målar döskallar på väggen för han inte har något bättre för sig. Det spelar ingen roll hur man som tjejer bemöter den varelsen. Han kommer bara neka till sitt tydliga dåliga humör och fortsätta rita sina dödskallar.


Denna man är ett praktexemplar av denna typ av man. Han är aldrig arg, eller jo om jag står och gormar på honom i sådär minst tjugo minuter. Då kan han bli arg. Ibland. Menat de gånger han visar det på annat sätt än att bli tyst och tjurig.

Evelina ligger och sover i sitt rum. Tuffsan är uppe, troligen. Det är liksom hennes terretorium. Där är det inga små barn och oftast ingen hund. Man får helt enkelt vara ifred ifrån alla jobbiga typer. Det är jag och min syster som är dör uppe mest. Oss tycker hon om, för vi lämnar henne ifred om hon inte kommer fram och hoppar upp i ens knä samtidigt som hon borrar in klorna i ens ben för hon håller på att trilla ner.

Har ont i min mun, dumma dumma visdomstand. Trodde inte att det skulle vara såhör farligt, men tydligen kan man det. Faktiskt genomled jag hela tiden på jobbet, där kan jag gå runt och vara  tyst och lite små butter, vilket jag blir när jag har ont. Fast när jag skulle cykla hem för ungefär en timme sedan tog jag en tablett och den har börjat verka nu. Visserligen för fortfarande området runt tanden ont, men huvudvärken är borta. Tack och lov.

Är en hemsida där de har nya erbjudanden varje dag. Självklart kollar jag nästan varje dag, jag ville ju inte missa något om det är så att jag skulle gillade det. För chansen att det kommer upp något jag skulle gilla är väl egentligen relativit liten, men den existerar. Idag fanns det saker jag gillade på wall44.com.


Tänk att ha den på väggen. Mums, blir helt gladdeppig av den.

Sen skulle man kunna göra en eget kort till en akvarellmålning på deras sida och jag blir lyrisk. Inte för att jag har något kort jag tycker så mycket om att jag skulle vilja spika upp det på väggen, men iallafall. Om jag nu skulle ta ett sånt kort och känner att jag måste ha det uppsatt på väggen vet jag ju vart jag ska ta vägen. Kommer troligen leta runt som en galning iallafall efter bästa pris, men det hör inte hit.

För inte är det bara att skicka in sitt manus när man är färdig med det till bokförlaget. Nej du ska skriva ett följebrev, och jag vet inte vad dem ska behöva veta om mig? Jag är inte intressant, jag vill inte att dem ska veta något om mig, jag ville att de läser mitt manus. För det är det jag kan sälja, jag kan inte sälja mig själv. Jag läste om en bokförläggare och han påpekade att författare sällan var goda säljare, jag håller med, om jag räknar in mig i den skaran. Satt som telefonförsäljare i någon dag, men kunde inte frambringa viljan att sälja. För jag trodde inte på produkten och folk ville inte att jag skulle sälja det till dem. Varför ska jag tvinga på dem något jag inte själv tror fungerar när dem är nöjda med det dem gör? Kan säga att jag sålda för Tele2 och personligen slår jag mig för brösten när Telia går bra. Det är något med mig och Telia Sonera, som det så fint heter nu. Jag har aldrig haft några problem med min mobil under alla de år jag har haft Telia. Plus att sändningen inte är helt fel.

Så tillbaka till mitt följebrev, vad ska man skriva i det?

"Hej jag heter Sarah och har skrivit ihop ett manus här. Trevlig läsning."?

Det låter ju bara superfånigt. Jag vill att det ska vara bra. Fast grejen är den om jag ska tänka att jag ska skriva som en baksida på en bok blir det inte heller bra. För då måste jag ha med att huvudpersonens föräldrar är döda (den ena mördad och den andra dödade hon själv, är inte riktigt så illa som det låter om man läser den. Inte så att hon högg ner sin mamma.). Fast det kanske inte är helt fel att man bara skriver det som att hon dödade sin mamma? För då blir man lite små sugen på att läsa den, för varför skulle någon döda sin mamma? Ingen frisk människa iallafall. Kanske är jag som är facinerad av sjukamänniskors hjärnor, är sugen på att skriva en bok om en sinnessjuk människa. Det skulle bli kul att skriva den. Inga regeler, bara hoppa som man har lust och göra storyn tillräckligt snurrig för att man som läsare knappt ska hänga med, men inte för svår för då orkar man inte läsa det.

Hoppas att det visar sig att jag skriver ett superbra följebrev, troligen superkort om jag känner mig själv rätt, för även om jag är bra på att bara mala på kan jag vara kortfattad om jag vet att det krävs av mig. Hur som helst kommer snart min pojk komma hit och gnälla om jag inte kommer ut i soffan och tittar på någon film med honom. Hoppas det blir en bra bara...

Finns det några tänder som man har mer fel på är just visdomständerna? Så när tandläkaren sa till mig att jag hade alla fyra blev jag inte nöjd. Hoppades in i det sista att jag inte skulle få någon av dem. Fast där fick jag. Två av tänderna tittar precis fram, en känner man genom tandköttet och en är verkligen på uppgång. Det är den sista nämnda som ställer till problem. Jag kan överhuvudtaget inte tugga mat på den sidan. Mitt tandkött är helt hyperkänslogt och jag är givetvis där med tungan hela tiden. För det är ju något nytt och spännande där, det kan man ju inte missa? Visst gör det lite ont, men det gör väl inget?

Har jobbat idag. Varit hos läkaren och fått lite mysiga salvor utskrivna till mig. Kortison i klass tre, tror jag hon sa. Har haft den innan, ska bli skönt att slippa vakna om nätterna av att det kliar. Hon, min läkare alltså, berättade också att jag hade apatisk hud (om jag minns/hörde rätt). Det betyder att min hud är extra benägen att bli torr och reagera på olika saker. Som klor och tvättmedel. Kan bara drömma om att gå till simhallen eller använda tvättmedel från något annat märke än Grumme. Så det kommer bli ordentligt med hudkräm för mig eftersom att det är kroniskt som jag har förstått det. Är inte det minsta förvånad eftersom att min hud reagerar på allt möjligt, också i medicin väg. Fick allergi av allergitabletter, för att inte nämna alla ansiktekrämer som jag har fått mupphud av. Hoppas bara att kortison behandlingen ska vara avklarad tills vi ska till Gran Canaria.

Var med Liza idag när hon provade balklänningar. Helt gudomligt. Blir så sugen på att gå på bal. Eller gifta mig. Nästan mer sugen på att gifta mig tror jag faktiskt. Gillar bröllop, det är något magiskt med dem.

Och eftersom att jag inte tycker att ni behöver veta vad jag har haft på mig eller hur jag har sett ut idag kommer jag inte lägga upp en "dagens outfit" för jag tror inte någon bryr sig ett piss.

Läser "Mossvikenfruar" och blir så arg. Jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så stark ilska att jag nästan blir lite rädd för mig själv. Rädd för vad som skulle hända Martin om han var otrogen. (Han tillhör gruppen av killar som lägger handen på hjärtat och svär att han aldrig skulle vara det. Hans syskon intygar samma sak, hans mamma också, men jag kan ju inte veta? Ingen kan ju veta förrän livet är slut? För även om han inte har gjort det än och är helt säker på att han inte kommer göra det i framtiden kan man inte veta. Jag tror inte alla som är otrogna planerar det eller ser på sig själv som någon som har förmågan att vara otrogen.) Jag skulle bli så arg, jag vet hur arg jag kan bli på små saker. Tänk då om man får reda på att mannen man älskar och trodde sig vara den enda för inte alls är den han utger sig för att vara. Skulle troligen skrika så högt på människan att han blev döv, jag också på köpet. Troligen slå till honom om jag tyckte det kändes rätt, på armen givetvis, för så stark är jag inte att det får han tåla när han har pippat nån annan och sen troligen kommit hem och gjort det samma med mig.




Så för min del finns inte att man ska förlåta. Det är ett sånt svek att man inte kan blunda för det. Där har ni min åsikt.

Jag har suttit i timmar med mitt manus. Jag förstår inte hur jag  orkar. Det är inte så kul att läsa sådant jag själv har skrivit och läst flera gånger tidigare. Fast det är ett måste. Jag ser inte alla fel första gången. Plus att jag hela tiden ser nya grammatiska fel och undrar hur jag har kunnat missa det gången innan. För att jag har skrivit det från början är jag inte det minsta förvånad över. Jag skriver från huvudet direkt, och stannar inte direkt upp och läser igenom det. Så då får man läsa igenom all. Har sådär hundra sidor kvar och det är kanske tio sidor av de som jag ser fram emot att läsa.

Är i Söderåkra och är hungrig som en varg. Men känner mig inte sugen på något. Skulle vilja sätta i mig en köttbit med bearnaisesås och pommes. Eller pasta med gorgonzolasås och gott om fläsk eller oxfile. Eller varför inte något, vad som helst, något riktigt matigt som är så gott att jag inte kommer kunna sluta äta om jag väl börjar. Har hänt mig en gång, satt och små åt i flera timmar. Det fula är att jag lagade det själv. Fast det är väl då man kan laga det precis som man vill ha det själv.