Grottmänniskor
Min ena lilla syster är snart 19, de andra två är tre och fyra. Hon som är fyra kan skriva sitt namn. Hon känner igen nästan alla bokstäver i alfabetet och vet vad det är för nån. Hon kan räkna hur långt som helst och har ganska bra koll på klockan. Hon som är tre kan räkna iallafall till tjugo och jag tror hon snart kan skriva sitt namn hon också. Vissa bokstäver känner hon igen, men inte alla.
Och hur känner då jag när jag ser mina systrer vara så galet duktiga för sin ålder. Jag känner mig som en grottmänniska. Jag minns att jag som sjuåring inte hade något intresse alls för klockan. Jag kunde inte begripa varför jag skulle lära mig den. Inte heller var jag sådär intresserad av att lära mig något sådär. Det fanns bara ett område jag minns att jag frågade om och det var bilkörning och alla skyltar. Där var jag frågvis och kunde därför ganska mycket när jag började plugga på teorin. Fast tänk om man hade kunnat bokstäverna när man börjat skolan. Eller kunnat läsa lite. Jag var en av de som inte kunde läsa för fem öre.
Fast idag är det ju ocoolt att läsa mycket. När man går uppåt i åldern blir det sakta allt vanligare att man inte läser för att man inte har tid istället. Själv är jag helt inkörd på att jag vill läsa mer eller mindre hela tiden. Läsa eller spela, skriva eller bara drömma sig bort. Hej verklighetsflykt. Och det roliga är att jag inte alls är sådär missnöjd med min tillvaro, jag är rätt nöjd med den. Fast jag kan inte låta bli att fly, det är något jag vill göra. Det är som ett missbruk. Skillnaden är den att jag inte skadar varken min kropp eller mitt psyke. Istället låter jag mig bli den jag vill vara. För är det något mina berättelser och spel har gemensamt är det att det finna ett gäng starka karaktärer som inte mesar. Det är sån jag skulle vilja vara, sen att jag är världens jävla mes spelar ingen roll när jag sitter försjunken i en bok.
Och hur känner då jag när jag ser mina systrer vara så galet duktiga för sin ålder. Jag känner mig som en grottmänniska. Jag minns att jag som sjuåring inte hade något intresse alls för klockan. Jag kunde inte begripa varför jag skulle lära mig den. Inte heller var jag sådär intresserad av att lära mig något sådär. Det fanns bara ett område jag minns att jag frågade om och det var bilkörning och alla skyltar. Där var jag frågvis och kunde därför ganska mycket när jag började plugga på teorin. Fast tänk om man hade kunnat bokstäverna när man börjat skolan. Eller kunnat läsa lite. Jag var en av de som inte kunde läsa för fem öre.
Fast idag är det ju ocoolt att läsa mycket. När man går uppåt i åldern blir det sakta allt vanligare att man inte läser för att man inte har tid istället. Själv är jag helt inkörd på att jag vill läsa mer eller mindre hela tiden. Läsa eller spela, skriva eller bara drömma sig bort. Hej verklighetsflykt. Och det roliga är att jag inte alls är sådär missnöjd med min tillvaro, jag är rätt nöjd med den. Fast jag kan inte låta bli att fly, det är något jag vill göra. Det är som ett missbruk. Skillnaden är den att jag inte skadar varken min kropp eller mitt psyke. Istället låter jag mig bli den jag vill vara. För är det något mina berättelser och spel har gemensamt är det att det finna ett gäng starka karaktärer som inte mesar. Det är sån jag skulle vilja vara, sen att jag är världens jävla mes spelar ingen roll när jag sitter försjunken i en bok.
Kommentarer
Trackback
