2012
Världen har förändrats. Det hände så fort. Plötsligt en dag. Stod det inte rätt till. Allt var förändrat. Allt som jag kände var förlorat.
- Vad gör du? Apar efter eller?
- Va?! Okej, får jag fortsätta eller?
Det som var har försvunnit. Det kommer aldrig åter. Det jag en gång älskade ligger sedan år tillbaka i jorden. Förtärts av likmaskar och andra organismer.
- Hrm… Jag har läst en del böcker…
Från universum ser jorden ut som igår. Det är bara en förändring. Det finns inga människor. Alla dog. Inte i en epedemi. Inte i ett krig. Inte av aliens. En dag bara dog alla. Den dagen stod jag på Mount Everest topp. Den dagen var sista dagen jag såg en människa.
- Knip med skitsnacket? Jag lever?
- Du är en jävla robot, svor jag och slog till henne i huvudet med en skiftnyckel.
- Det är inte att uppföra sig väl.
- Sen när bryr sig någon om det?
Jag ångrade plötsligt att jag hade rest till Japan. Sökt efter fabriker där de gjorde robotar med personligheter. Jag hade hoppats på någon som kunde hjälpa mig att spana. Någon som kunde agera sällskap. Någon som kunde få ensamheten att tryckas undan. Så fick jag henne. Rk39i54. Jag hade bara haft henne ett par timmar. Det första hon frågade var om jag var rik och om hon skulle få bo ensam. Vem skulle vilja ha en sån robot? En tonårsförälder vars unge hade flyttat hemifrån? Om jag fick reda på vem det var som hade beställt henne skulle jag… jag skulle… Vad skulle jag göra? Gräva fram liket och vad? Hugga huvudet av det? Om det fanns Gudar, göra dem ännu argare än vad de redan var? Hur lågt hade jag sjunkigt?
- Vad blir det för mat? sa hon och tittade pilimariskt på mig med sina blåa lysande ögon.
- Du klarar dig gott och väl på solljuset. För min del blir det konservburk, klargjorde jag glatt.
För mig var en konservburk en lyxmåltid. De höll länge och fanns i alla städer. Jag brukade ta med så mycket jag vågade, Larith, min häst, var inte heller i sina bästa dagar. Även om de var betydligt bättre än mina. Jag var verkligen på väg neråt. Jag kommer ihåg när jag tappade första tanden. Och när håret tunnades ut till den tunna hästsvans jag hade idag. Att äventyrare klarade sig länge var inget som var verkligt. Inte för min del. Ändå hade jag härdat min kropp sedan jag var barn. Fast detta var en klass för sig. Det kunde gå två tre dagar mellan de att jag åt något ibland. Ändå var jag, vad kallas det? Lycklig? Jag levde. Det fick duga för stunden.
- Ska du alltid vara sådär tråkig?
- Om du inte uppför dig drar jag ur sladden ur ditt huvud så får vi se hur mycket du kan prata efter det.
Varför fanns det bara en robot? Det hade funnits fler. Självklart. Vissa hade inte startat. Andra hade det regnat in på. Det som gjorde mig mest trött var att taket hade rasat in för bara ett par dagar sedan. Det luktade fortfarande trä när jag kom dit.
- Du skulle aldrig gör det? hon lät inte lika säker som hon ville verka.
- Try me, väste jag ilsket.
Hon tystnade och jag öppnade konservburken: ravioli. En av mina favoriter. Spaghetti och köttfärsås var min andra. Fast det var inte så vanligt. På något sätt fanns det alltid flest ravioliburkar.
Tyst tittade jag på Larith och hennes kropp. Hon var sargad. Om jag inte hittade en ordentlig slätt med mycket gräs snart skulle hon inte orka längre. Jag visste vad jag borde göra. Jag borde slå rot. Bygga en ordentlig boning. Ordentliga murar som höll borta rovdjuren som hade blivit djärvare och djärvare med varje år som hade gått.
- Ska vi hitta oss en slott i Frankrike?
- Det är väl långt dit? frågade hon och tittade förtvivlat på mig.
Jag hade redan gjort klart för henne att hon skulle få gå. Alltid. Larith red inte ens jag på. Inte längre.
- Varför slår vi oss inte ner här? frågade hon och såg ut att få massor med ideer. Det finns massor med palats och nya…
- Jag vill ha något gammalt. Något som man kan ta sig ur om något skulle hända. Jag vill hem till Europa. Jag vill aldrig mer ta mig därifrån, sa jag tyst och tittade menande på henne.
Hon tycktes oförstående. Kunde jag klandra henne? Hon hade inte sett tiden innan det fruktansvärda. Det som sopade bort allt liv. Det som gjorde att jag alltid tittade mig över axeln. Det jag…
- Gammalt? Låter som ett tråkigt ställe…
- Vart vill du då? Till L.A. eller? Tokyo? Här har du det! Fancy Tokyo. Här är det, skrek jag och slevade i mig konservburken som jag hade värmt på elden.
- Är detta Tokyo?
- Detta är Tokyo. Det finns inga städer kvar! Dem flesta finns bokstavligt talat inte kvar.
- Vad har hänt?
- Det var det jag försökte förklara för dig, muttrade jag surt och såg en ravioli trilla ut mellan mina tänder.
Jag suckade tungt. Jag var på dödskanten. Ändå kämpade jag. Ändå ville jag leva vidare. Till vilken nytta? Självplågeri? Det fanns inget kvar för mig. Jag hade gjort mitt. Jag borde gjort något vettigt när jag kom ner från det där satans berget. Tagit livet av mig. Druckit en flaska sprit och tuggat en burk sömntabletter. Lik förbannat satt jag här. Sju år senare. Med en häst som var minst lika sliten som jag själv och en robot som inte ens visste om att mänskligheten hade gått under. Som envisades med att inte tro mig. Bara för att hon var den enda roboten som kunde svenska och engelska och inte bara japanska. Den sista av de som fanns så dem fungerade alltså. Det hade funnits en till. En kille. Han hade en trevlig person beskrivning. Honom hade jag gillat.
- Gör det igen? Frågade hon och tittade snällt på mig.
- Imorgon, jag behöver sova. Och du ska hålla vakt för du behöver inte sova? Frågade jag och fick ett skak på huvudet som svar. Bra, väck mig om det händer något och där har du en pistol om du behöver. Och sikta inte på mig eller Larith är du snäll, fortsatte jag och hon fnös.
Det var självklart att hon inte skulle döda. Hon var programerad till att vara fredlig. Att tillverka robotar som skulle bemanna fängelserna var inte något som någon ville skulle hända.
- Vad hände då?
Yrvaket tittade jag upp i hennes ansikte. Jag fattade inte alls vad hon snackade om. Vadå hände? Det hade väl inte hänt något? Hade det hänt något med Larith? Jag satte mig käpprakt upp och tittade på den lugna hästen som tuggade i sig löv ifrån ett träd på bakgården där vi hade sovit.
- Vad?
- Vad hände med allt detta? Frågade hon och tittade sig runtomkring.
De trötta fasaderna gav intrycket av att ingen hade satt sin fot här på flera år. Inte en märke av våld eller krig. Inga eld märken. Inget. Plötsligt hade det inte varit någon som hade skött underhållet. Det var så det såg ut. Som om ägaren till huset plötsligt hade fått nog av att måla. Fått nog av att laga. Fått nog av att sköta sin fastighet.
- Jag vet inte, erkände jag tyst och ryckte på axlarna.
Slött reste jag mig och gjorde iordning för avfärd. Jag hade packat dagen innan. Till min robots stora förtret. Hon hade bara sett insidan av den stor grossisthandel där det fanns gott om konserver. Som tålde att stå där i sju år. Tro mig det började bli snålt med mat för min del. Det var whisky och vin kvar. Annars fanns det inget. Jag skulle behöva bli självhushållande om sådär ett år.
- Vad menar du med det?
- Att jag inte vet, upprepade jag.
Snabbt var packningen uppspänd på Larith som verkade nöjd att få ge sig av. Jag slängde upp min ryggsäck på ryggen och gav en till roboten som stirrade på den med stora ögon.
- Jag är en högteknologisk robot, och jag ska agera packåsna?
- Om det inte passar sig kan du stanna kvar, sa jag och satte ner säcken framför hennes fötter. Gör som du vill, men med mig kommer du inte utan den.
Jag tog tag i Lariths grimskaft och gick igenom ett medelklass hus som var överbelamrat med alla möjliga sorters spindlar och andra små kryp. Annars såg det ut som en sekvens ur en film. Skillnaden var den att jag inte aktade mig för zombies eller någon annan form av smittad människa.
Det tog ett par timmar innan min robot kom ikapp oss. Vi stod på motorvägen och hon flämtade till när hon såg alla bilar stå huller om buller på vägen. De flesta var inte krockade.
- Det ser ut som i The Walking Dead, viskade hon och gick lite närmare min sida.
- Du kommer vänja dig vid synen. Jag gillar motovägar. Det finns vägskyltar så jag kommer garanterat rätt, jag log stort och hon såg ut att rysa.
- Om du någonsin träffar en man, gör inte det där.
Jag fortsatte tyst. Jag hade varit söt en gång i tiden. Jag hade haft killar efter mig. De hade inte stått på kö, men jag hade haft så jag klarade mig. Jag hade haft ett tjockt mörkbrunt hår som var midjelångt. Nu räckte det knappt till axlarna och var inte det minsta tjockt. Mina tänder hade varit vita, stora och jag hade haft ett vackert leende. Om man skulle tro på min man. Nu var det långt ifrån vackert. Jag saknade ena framtanden uppe och både nere. Mina huggtänder hade jag tappat för länge sedan. Som tur var hade jag kvar de flesta kindtänderna. Fast sista hade jag tappat en av dem. Det hade varit när jag hade varit på väg till Japan.
- Vilken man? frågade jag, men visste med mig att jag inte ville ha någon.
Fanns det en miljon killar skulle jag inte vilja röra någon av dem. Mitt hjärta till hörde någon annan. En död man.
- Har du varit gift?
- Varför frågar du?
- Du verkar gammal…
- Jag har haft en man, ja.
- Barn?
- Jag var med barn när jag kom ner från Mount Everest. Jag fick missfall.
- Var inte det bra?
- Jo…
- Vad jobbade du som?
- Äventyrare, testade extremsports utrustning.
- Kan man jobba som det?
- Vad är det du vill ha ut av det här?
- Jag är nyfiken. Fast du vet inte vad som hände?
- Nej! Jag var inte ens i närheten av någon annan människa. Min kollega trillade ner från en bergsvägg. Jag hittade inte honom. Han tog tag i min hörsnäcka när han trillade ner. Och när jag kom ner var...
- Alla döda?
Jag nickade tyst.
- Justin? JUSTIN?
Vart hade han tagit vägen? Hur kunde han missa den? Ett stup? Jag sa till honom. Han kommenterade det själv. Sen tittade han ut över kanten och skrek nåt om… vad hade han sagt? Något om vädret? Vad spelade det för roll? Han var borta. Vad spelade det då för roll om han sa något om vädret eller om sina fru eller sina barn?
- Justin?!
Jag tittade upp. Han borde ha hamnat här. Fast det fanns inget. Det var bara mina steg. Visst hade det tagit 20 minuter för mig att kommer ner, men det var ovanligt stilla. Det borde ha synts att han trillade ner.
- Justin? Viskade jag och kände tårarna pressas fram.
Hade jag inte haft på mig de fär löjliga glasögonen hade mina kinder förfrusit. Jag knep ihop ögonen och grävde ner sorgen. Tittade upp. Vart hade han tagit vägen? Varför hade han tagit tag i min hörsnäcka? Hur hade han lyckats med det? Vad va det som hände? Ilsket vrålade jag till stillheten runt mig. Hopplösheten satte klorna i mig. Varför hade jag inte håll honom ifrån kanten? Jag var hans chef. Jag hade ansvar för honom.
När det till slut började mörkna gav jag upp. Hade han legat i snön kunde han klarat sig. Om alla utrustning hade suttit kvar. Chanserna för de var små. Dessutom var risken för inreblödningar vid ett fall från den höjden inte att leka med. Moloket började jag ta mig mot basen. De borde undra vad som hänt. Troligen hade de trott att båda hade trillat ner. De borde ha kallat på förstärkning. Fast jag hade inte hört någon helikopter och det borde vara det de hade skickat idag.
Vart är alla? Någon borde hålla lite koll på när jag kom. För jag hade inte anropat de på över fyra timme nu. Deras jobbar var att se till att Justin och jag överlevde. Att vi blev så lite skadade som möjligt. Vad var detta för stil? Hade vi fått någon hjälp? Svar: nej. Även om vi inte hade kallat på hjälp hade en tystnad införståt sig själv. Vi behövde hjälp.
Fylld med ilska kröp jag in i huvudtältet och stängde innan jag vände mig om.
- Vad fan håller ni på med, jälva muppar! Justin sitter fast där ute någonstans. Och skickar ni någon upp för att kolla till oss när det är helt tyst från oss! Och mörkt som fan har ni det, vrålade jag och tände min ficklampa.
Den ficklampan önskar jag aldrig hade tänds. Deras tomma ögon stirrade på mig. Huden blek som vitt siden med frusna miner. Tom, chefen, satt med radion i handen och gapade. De hade skött sina jobb. Tills det att dem dog… Jag snodde runt och släckte lampan. Stod helt tyst. Det enda som hördes var vinden som slet i tälten. Vad hade dödat dem? Så plötsligt. Det fanns inget blod. Inget tecken på våld. De hade bara dött. Helt plötsligt. Som taget ur en skräckfilm när karaktärerna bara föll ihop.
Jag öppnade försikigt tältet och tittade ut. Det var mörkt. Jag borde övernatta i mitt tält. Men med lik i det här tältet? Och något eller någon som hade dödat de, troligen i närheten? Med Justin liggande i snön? Beslutet var fattat redan innan jag hade utvärderat riskerna. Jag skulle ta mig ner de femhundra meter som var kvar ner till byn. Väl där skulle jag kalla på polis och anropa Sverige.
- Du hade verkligen ingen aning om att du var den sista?
- Hur skulle jag haft det? Det fanns inte i min värld. Det enda jag var förundrad över var att de såg ut att ha hänt så plötsligt. Sen när jag väl kom ner fanns det inte ens några kroppar. Det var som om någon hade evakuerat hela jorden. Men glömt oss på Mount Everest. Eller struntat i de i lägret. Men glömt mig…
Den känslan hade jag haft enda sedan dagen jag kom ner till byn och fann den tom. Det enda som fanns var materia. Och Larith. Hon var panikslagen och irrade runt på de tomma gatorna. När jag till slut fick tag på henne förundrades jag över vart hon kom ifrån. Hon är den enda fredliga jag har mött. Allt annat har försökt döda mig. Allt annat har varit oformligt. Djävulskt. Vidrigt.
- Vem tror du gjorde det?
- Gud? Inte vet jag. Jag trodde inte på Gud innan, men vad ska man göra nu? Hela jorden avbefolkas på ett par timmar. Det finns inte ett djur kvar. Växterna plågas. Det enda man möter, om man möter något, är heletesvidunder. Klart man undrar.
- Jag då? Jag är väl inget helvetesvidunder? Eller hur, jag är snäll. Bättre sällskap kan man inte hitta.
- Inte?
- Som om du är så mycket trevligare? Slåss med skiftnycklar och allt vad du gör.
- Va tyst, vi lämnar säkerheten nu…
- Vad menar du med det?! Varför stannar vi inte där då?
- För att jag hittade massor med spår efter dem. Gamla, men de återkommar alltid.
- Varför sa du ingenting?
- För att du hade sagt att du skulle gått och hamnat i klorna på någon av de när du var ensam. Krävs vissa örter för att förvirra dem, sa jag och drog fram påsen jag hade runt halsen.
Den var inte större än ett ägg. Fast den gjorde mästerverk.
- Och du tror att det funkar?
Jag tittade ner på marken. Den var slät. Det fanns inte ett fotsteg efter deras klövar. Jag red snabbt vidare, men fortsatte vara på alerten. Jag litade inte på marken. De kunde komma från ingenstans. Det hade jag lärt mig den hårda vägen.
Efter ett par hundra meter kom jag fram till ett stort växthus. Det hade klarat sig bra. Inga trasiga rutor. Inga hus som hade brunnit ner. Inga söndertrasade träd. Allt såg faktiskt helt ut. Ungefär som det hade sett ut om jag hade kommit hit för 9 månader sedan och inte nu.
Luften var tjock inne. Larith tuggade hungrigt i sig av de stora växterna. Jag däremot tittade facinerat på vattensprutorna i taket som lugnt sprutade ner vatten över växterna. Det var som om tiden inte hade rört stället. Som om någon hade överlevt. Jag tittade mig snabbt runt. Tänk om det bodde någon här. Tänk om jag inte var den sista. Tänk om det fanns någon som kunde hjälpa mig. Göra att ensamheten blev mindre påtaglig.
- Hallå? Ropade jag och gick mot dörren som ledde in till huset.
Med energisa rörelser öppnade jag dörren och tittade in i ett tomt vardagsrum. Där stod läder möbler och en stor samling whisky. Jag gissade på att det var en gammal man som hade, eller bodde här.
- Hallå!
Jag letade igenom hela huset. Hittade inget tecken på att någon bodde där. När jag till slut kom till köket och såg en mögliga tallrik med mat som stod på bordet suckade jag och satte mig på golvet. Det bodde ingen här. Det finns ingen som lämnar en tallrik så länge på bordet.
- Eftersom ingen hade rört det huset undrade jag varför. Jag kom fram till att det var örterna efter att ha bott i huset i över ett år och gjort experiment med allt möjligt.
- Varför stannade du inte?
- Jag var ensam. Den ständiga sökan efter någon annan där ute driver mig vidare. Jag är ett flockdjur. Det finns inget som skrämmer mig så mycket som att vara ensam. Innan gillade jag det. Det gör jag inte längre. Det finns inget jag saknar så mycket som mänslig värme.
- Hästen då?
- Larith håller mig borta från galenskapen. Och jag håller hennes galenskap borta. Fast hon saknar hästar, jag ser henne ofta spana vid horisonten.
- Ni är två ena knäppgökar.
- Hur tror du man blir när man möter impar och djävular stup i kvarten?
Jag skrattde. Jag hörde hur galen jag lät. Jag hörde hur illa jag mådde. Jag hörde hur mycket det lockade att sätta pistolen mot tinningen. Först på Larith och sen på mig. Få allt det onda att försvinna.
- Hade det funnits någon som kunde ställa en diagnos på dig hade den blivit allt annat än bra.
Jag ignorerade henne och tittade istället ut över landskapet. Bergen som ilsket glodde ner på mig. Deras ögon som brände hål på den tjockaste av hudar. Deras hat som pressades mot mig. Jorden var arg. Det var jag övertygad om. Vad som fått den arg var en helt annan fråga. Den trodde jag att jag aldrig skulle få svar på.
Då ställde jag frågan till mig själv. Vad levde jag för? Vad var det för mening? Jag kunde inte säga: Att vara lycklig. Att skaffa familj. Att skaffa barn. Att skaffa mig en bra grund för framtiden. Att förverkliga mig själv. För inget av de kunde någonsin slå in för mig. Jag hade redan haft min familj. En man, inga barn. Jag kunde inte jobba. Vad tjänade det till? Vem skulle köpa min tjänst? Den korkade roboten? Monstrena? Larith? Jag kunde köpa det av mig själv? Vem skulle jag förverkliga mig för? Jag hade inga krav från en förväntansfull mamma eller farmor. Det fanns ingen kvar som förväntade sig något från mig.
Tröttheten slog sig åter över mig. Det fanns ingen mening. Vad var det för mening med att finnas bara för att finnas? Utöver det tjänade jag inget syfte. Det var det som var min uppgift. Att vara den sista av mänskliheten. Att se när den verkligen gick under. Betrakta hur jag själv tynade bort.
- Vad tyst du är.
- Jag sa åt dig att vara tyst.
- Som om de inte hör oss i alla fall?
- Bara va tyst.
- Vad tjänar det till? Ska jag gå runt och bara vara tyst hela dagarna? Vad ska du med mig till då? Ha för att ha?
- Om du inte håller käften kan du stanna här. Fattar du? Muttrade jag med kontrollerad röst, men jag hade velat skrika.
Fast det kändes dumt att börja använda ammunitionen redan. För pratade vi skulle det komma någon eller några. Visst gillade de inte doften av örterna. Och de hade aldrig rört varken mig eller Larith när vi bodde i huset. Jag hade sett dem. 400 meter från huset ungefär strök de omkring. Fast dem kom inte närmare. Efter hand blev de färre för att de började döda varandra när de inte kunde komma åt oss. Fast det hade varit ett helt växthus fullt av samma växt sort. En liten ört som var bra mot hosta hade jag lärt mig under min vistelse i huset. Det hade funnits bra med konserver och mycket sätt potatis och liknande för att kunnde försörja sig där. Jag längtade tillbaka. Det hade varit sånära ett normalt liv jag kunde komma. Kanske skulle jag strunta i Europa och ta mig över till USA istället. Jag hittade tillbaka till huset. Det visste jag. Det gjorde Larith också. Det var som vårat hem. Våran trygghet även att vi inte hade återsett platsen på flera år.
- Hur tog du dig över hit då? Frågade hon och tittade på mig.
- Håll käften, vi kan prata sen, svarade jag tyst och hon blängde länge på mig.
När hon väl vek med blicken kände jag hur hon gav upp. Hela hennes hållning blev omålmedveten. Hon visste inte vad de var som skulle göra. Visst hade det stått att hon skulle vara intresserad av allt, men verkligen allt? Som en hungrig bok som bara väntas på att fyllas.
Dagen gick sakta. Som alltid. Fast vi hann komma en bra bit. Dagarna fortsatte. Jag vägrade prata med henne. Hon hotade att gå sin väg. Jag sa att hon väldigt gärna fick göra det för min skull. Hon stannade kvar. Hon fortsatte fråga, men fick inget svar. Efter fyra månader gav hon upp. Dagen efter var vi framme. Och till min förtvivlan hade vi nog nästan börjat gilla varandra. Åtminstone vant oss vid varandras närvaro.
Jag satte mig upp som om någon hade slagit mig i huvudet. Det värkte som om någon hade gjort det.
- Nån ful jävel kommer, viskade hon och höll en knuten hand över min mun.
Och där slutade jag för jag hade inte en aning om hur jag skulle fortsätta. Den är nog ett par år gammal nu. Fast jag har för mig att jag var nöjd över den då.
