Kreativt skrivande
Jag bestämde mig för att gå en kurs på högskolan för ett år sedan. Tyvärr bestämde jag mig inte tillräckligt mycket för att jag skulle söka den som första val. Det resulterade i att jag inte kom in eftersom att den ströks och jag blev tvungen att söka om den. Fast nu går jag den och första uppgiften är inskickad. Vi skulle också mejla ut den till responsgrupper, det gjorde mig helt förvirrad. Jag fattade inte riktigt hur man skulle göra, för det fanns ingen "ny" knapp. Dessutom hade min lärare skrivit att det skulle finnas en "gruppfunktion" den hittade jag inte överhuvudtaget. Hoppas bara att jag gjorde rätt och att ingen blir arg på mig om jag gjorde fel. Till exempel är jag fortfarande helt förvirrad om jag gjorde rätt vid inlämningen.
Kursen än så länge tycker jag hade varit ganska bra. Det första vi fick skriva var en självbiografisk text. Det var ganska kul, hittade på en del. Vi skulle följa "den dramatiska berättar modellen". Det gjorde jag inte till punkt och prickar, men en aning. Det är ovanligt då jag brukar vara någon som bara låter fingrarna göra som de vill på tangentbordet. Den här gången fick jag faktiskt tänka till. Dessutom fick den inte vara så lång och det var ganska skönt att ha en ram. Annars kan jag skriva hur långt som helst, som nu ungefär.
Här kommer min självbiografiska text, med fiktiva namn.
Trädgårdsmästaren
När jag satte mig på bussen den morgonen fick jag en olustig känsla i magen. Ungefär som om jag skulle bli tvungen att slänga mig ur bussen för att leta efter en toalett. Fast det var inte det, snarare hade jag velat resa mig från det hårda sätet och gå hem till min säng igen. Trots det satt jag kvar och såg ut över den kalla vintermorgonen. Snön var nära på en halvmeter djup, vilket är ovanligt i Kalmar någon vecka innan jul.
Istället för att sitta och stirra på folk, vilket brukade vara lite underhållande på morgonen, drog jag fram min mobil. Ett sms i inkorgen från Erika. Jag struntade i det för stunden och satte istället på musik. Åter en gång undrade jag om jag hade för hög volym. Det brukade störa mig när någon hade så hög musik att jag kunde sjunga med.
Erika och jag har varit kompisar sen jag gick vi sexan. Hon är en aning speciell, men hon är snäll och lojal ut i fingerspetsarna. Så länge du inte placerar en snubbe mellan oss som ser tillräckligt bra ut för att hon ska vilja stöta på honom. Utöver det är hon en ängel, om en aning fåfäng.
Metodiskt klickade jag fram smset: ”Framme, har redan tagit fram kemiboken och börjat plugga. Vart är min lärare? :) Och du TM är här ;P”
Det var jag som var hennes lärare, jag var bättre på kemi än henne och hade lovat henne plugghjälp. Vi hade prov på morgonen.
Jag suckade högt och lutade huvudet mot sätet. TM, trädgårdsmästaren, vattnade våra blommor på Jenny Nyströmsskolan, där jag gick i gymnasiet. Jag hade råkat spana in honom någon gång när vi egentligen skulle plugga. Erika hade sett min blick och informerat alla om att jag spanade in ”han med vattenslangen”. Vi gav honom kodnamnet TM.
När jag satt där på bussen var jag inte det minsta intresserad av att spana in honom. Det var jag egentligen inte längre alls, men det hade blivit en grej som jag fick leva med. Antingen skämmas över att jag spanat in honom för snart två år sedan eller också leva med det.
Efter tio minuters färd stannade bussen och jag gick av. Snön gnisslade under mina stövlar som var nedgrävda enda upp till skaftet. Jackan jag hade på mig var nästan för kall, men min ekonomi hade inte utrymme för en ny jacka.
Jag gick över den enorma parkeringen som låg mellan busshållplatsen och skolan. Där stod det ett fåtal bilar parkerade, klockan var halv åtta. Om en halvtimme skulle hela parkeringen vara full och jag hade inte genat då.
Jag gick över det första mycket låga trädstaketet som avskiljde parkeringen från resten av området. Det kändes fult att lyfta benen snett, dessutom kändes det fel i knäna. Så när jag närmade mig den sista tog jag sats och började små springa för att hoppa över den, med ben som jag inte vek åt sidorna. Istället för att det blev ett graciöst hopp kände jag hur tåspetsen på min stövel fastnade, vilket resulterade i att jag föll som en fura.
Generat tittade jag upp och letade efter ett eventuellt vittne till mitt fall. Jag konstaterade lättat att jag var ensam, först då kände jag efter hur jag mådde. Hade jag ont? Nej det hade jag inte. Som ett brev på posten började jag skratta hysteriskt och reste mig ur snön.
Fnittrande skyndade jag vidare mot skolan och var lättad när jag satte första foten på det mörka stengolvet. Jag skakade av mig kylan som försökt följa med mig in och såg Erika komma emot mig från trappan som ledde upp till naturavdelningen där vi gick. Snett bakom henne kikade en nyfiken TM fram från en av våra oaser, en del av den enorma korridoren, som var fylld med växter. Det fanns två sådana.
Fortfarande med skrattet i hasorna mötte jag henne och hälsade med en kram. Hon kurade ihop sig för min kyla och puttade bort mig med ett stort flin på läpparna.
”Din fästman är här.” flamsade hon och jag tittade bort mot TM över hennes axel.
Våra blickar möttes och jag tittade snabbt bort. Det räckte med att Erika trodde att jag var stört förälskad i honom. Han behövde inte tro det också.
”Kom nu.” sa jag och drog med henne mot trappan.
Det betydde att vi skulle gå förbi oasen där TM stod och sprutade med sin vattenslang på växterna. Han var tydligen nästan klar, det vittnade vattnet på stengolvet om. Jag försökte ignorera honom och istället lyssna på
Erikas prat om någon kille som hade stött på henne.
Jag hängde in mina grejer i mitt skåp och hämtade kemiboken. Den var stor och tung. Jag ogillade boken lika mycket som jag ogillade vår lärare. För sedan vi bytte lärare hade mitt intresse för kemi svalnat helt. Nu gick jag det bara för att få poängen.
Vi slog oss ner vid ett bord i oasen där TM inte befann sig och började repetera. Det handlade om bidningar och jag förklarade för Erika om det så övergripande jag kunde samtidigt som TM kom in slätandes. Jag fortsatte min utläggning, men jag visste att Erika hade tappat fokus. Istället satt hon och gjorde ljudlösa pussmunnar mot mig och vickade menande med ögonbrynen. Jag tyckte hon påminde om en mellanstadieelev.
”Skärp dig. Du behöver få godkänt på det här, eller hur?” frågade jag henne och hon nickade.
Jag hörde hur han låste upp lådan där vattenslangen låg inlåst och började vattna. Det var mysigt att lyssna på det. Det lät lite som om vi hade en privat bäck.
”Vad ska ni ha för prov?” frågade TM plötsligt och jag hoppade till av överraskningen.
”Kemi.” sa Erika och knuffade på mig med sin fot under bordet.
”Skräp ämne. Behöver man inte någon gång i livet.” sa han och jag vände mig emot honom genom att vrida sönder min överkropp.
Det sista jag behövde nu var en skoltrött människa som troligen hoppat av gymnasiet och idag stod och vattnade blommor. Det spelade ingen roll om jag var hans ”fästmö”. Han gjorde bäst i att hålla tyst när det gällde att strunta i skolan. Erika behövde en ärlig chans utan att någon kom och försökte övertala henne till att lägga ner.
”Om det är blomvattning man vill hålla på med resten av sitt liv kanske det är onödigt, men vill man göra något annat än det. Då är kemi bra att ha.” fastslog jag.
Att jag sa så förvånade mig. Normalt är jag snäll, jag säger oftast vad jag tycker, men ibland vänder jag kappan efter vinden. Att gräla med kompisar eller folk jag inte riktigt känner är något som skrämmer mig. Erika är den enda kompisen jag har grälat med och det var länge sen.
”Tycker du att mitt jobb är skit?” fräste han samtidigt som han vände sig emot mig.
Det var inte bara han som vände på sig. Vattenslangen han höll i följde med och istället för att vattna blommor sköljde vattnet över mig. Iskallt vatten sprutades rakt i mitt ansikte. Det kändes som en evighet innan han kom på sig och återvände till blommorna.
”Förlåt” flämtade han och jag reste mig snabbt för att gå någonstans där jag kunde torka av mig.
Ilsket gick jag mot sjuksysters toalett som låg på undervåningen och var stor nog att man skulle kunna vara ett helt gäng där inne. Jag hörde Erika skälla på honom innan hon skyndade efter mig. Hon var inte rädd för att gräla med folk som hon inte kände.
Lustigt nog var det enda jag verkligen tänkte på mitt smink. Jag tillhör inte den kategorin tjejer som tar med sig smink vart de än går. Det betyder hur som helst inte att jag aldrig har det på mig. Mitt hår däremot bryr jag mig inte det minsta om. Det är rakt, vad jag än gör med det. Utom när jag permanentade mig och fick en pudel på huvudet.
Väl inne på toaletten var Erika ikapp mig och började metodiskt torka mitt hår samtidigt som jag försökte rädda min sminkning. Till min förtvivlan insåg jag att jag bara skulle se fläcklig ut om jag inte tvättade bort det helt.
Däremot hade mina kläder och våra böcker klarat sig. Jag kunde inte förstå hur han hade kunnat missa allt utom mitt ansikte. Det var bara för typiskt.
”Jag har smink med mig. Du kan få låna.” sa Erika och jag nickade emot henne med ett lättat leende på läpparna.
”Tack.” svarade jag och så övergick jag från att rädda sminket till att tvätta bort det.
När jag väl var sminkad igen var det fullt med folk på skolan. Bland annat hade våra övriga kompisar kommit. Erika berättade, en aning överdrivet, om hur TM hade dränkt mig med vatten. Själv satt jag bara och glodde ut genom ett fönster. Den olustiga känslan i magen hade lagt sig konstaterade jag samtidigt som jag vände intresset emot Erika och hennes pladder.
Kursen än så länge tycker jag hade varit ganska bra. Det första vi fick skriva var en självbiografisk text. Det var ganska kul, hittade på en del. Vi skulle följa "den dramatiska berättar modellen". Det gjorde jag inte till punkt och prickar, men en aning. Det är ovanligt då jag brukar vara någon som bara låter fingrarna göra som de vill på tangentbordet. Den här gången fick jag faktiskt tänka till. Dessutom fick den inte vara så lång och det var ganska skönt att ha en ram. Annars kan jag skriva hur långt som helst, som nu ungefär.
Här kommer min självbiografiska text, med fiktiva namn.
Trädgårdsmästaren
När jag satte mig på bussen den morgonen fick jag en olustig känsla i magen. Ungefär som om jag skulle bli tvungen att slänga mig ur bussen för att leta efter en toalett. Fast det var inte det, snarare hade jag velat resa mig från det hårda sätet och gå hem till min säng igen. Trots det satt jag kvar och såg ut över den kalla vintermorgonen. Snön var nära på en halvmeter djup, vilket är ovanligt i Kalmar någon vecka innan jul.
Istället för att sitta och stirra på folk, vilket brukade vara lite underhållande på morgonen, drog jag fram min mobil. Ett sms i inkorgen från Erika. Jag struntade i det för stunden och satte istället på musik. Åter en gång undrade jag om jag hade för hög volym. Det brukade störa mig när någon hade så hög musik att jag kunde sjunga med.
Erika och jag har varit kompisar sen jag gick vi sexan. Hon är en aning speciell, men hon är snäll och lojal ut i fingerspetsarna. Så länge du inte placerar en snubbe mellan oss som ser tillräckligt bra ut för att hon ska vilja stöta på honom. Utöver det är hon en ängel, om en aning fåfäng.
Metodiskt klickade jag fram smset: ”Framme, har redan tagit fram kemiboken och börjat plugga. Vart är min lärare? :) Och du TM är här ;P”
Det var jag som var hennes lärare, jag var bättre på kemi än henne och hade lovat henne plugghjälp. Vi hade prov på morgonen.
Jag suckade högt och lutade huvudet mot sätet. TM, trädgårdsmästaren, vattnade våra blommor på Jenny Nyströmsskolan, där jag gick i gymnasiet. Jag hade råkat spana in honom någon gång när vi egentligen skulle plugga. Erika hade sett min blick och informerat alla om att jag spanade in ”han med vattenslangen”. Vi gav honom kodnamnet TM.
När jag satt där på bussen var jag inte det minsta intresserad av att spana in honom. Det var jag egentligen inte längre alls, men det hade blivit en grej som jag fick leva med. Antingen skämmas över att jag spanat in honom för snart två år sedan eller också leva med det.
Efter tio minuters färd stannade bussen och jag gick av. Snön gnisslade under mina stövlar som var nedgrävda enda upp till skaftet. Jackan jag hade på mig var nästan för kall, men min ekonomi hade inte utrymme för en ny jacka.
Jag gick över den enorma parkeringen som låg mellan busshållplatsen och skolan. Där stod det ett fåtal bilar parkerade, klockan var halv åtta. Om en halvtimme skulle hela parkeringen vara full och jag hade inte genat då.
Jag gick över det första mycket låga trädstaketet som avskiljde parkeringen från resten av området. Det kändes fult att lyfta benen snett, dessutom kändes det fel i knäna. Så när jag närmade mig den sista tog jag sats och började små springa för att hoppa över den, med ben som jag inte vek åt sidorna. Istället för att det blev ett graciöst hopp kände jag hur tåspetsen på min stövel fastnade, vilket resulterade i att jag föll som en fura.
Generat tittade jag upp och letade efter ett eventuellt vittne till mitt fall. Jag konstaterade lättat att jag var ensam, först då kände jag efter hur jag mådde. Hade jag ont? Nej det hade jag inte. Som ett brev på posten började jag skratta hysteriskt och reste mig ur snön.
Fnittrande skyndade jag vidare mot skolan och var lättad när jag satte första foten på det mörka stengolvet. Jag skakade av mig kylan som försökt följa med mig in och såg Erika komma emot mig från trappan som ledde upp till naturavdelningen där vi gick. Snett bakom henne kikade en nyfiken TM fram från en av våra oaser, en del av den enorma korridoren, som var fylld med växter. Det fanns två sådana.
Fortfarande med skrattet i hasorna mötte jag henne och hälsade med en kram. Hon kurade ihop sig för min kyla och puttade bort mig med ett stort flin på läpparna.
”Din fästman är här.” flamsade hon och jag tittade bort mot TM över hennes axel.
Våra blickar möttes och jag tittade snabbt bort. Det räckte med att Erika trodde att jag var stört förälskad i honom. Han behövde inte tro det också.
”Kom nu.” sa jag och drog med henne mot trappan.
Det betydde att vi skulle gå förbi oasen där TM stod och sprutade med sin vattenslang på växterna. Han var tydligen nästan klar, det vittnade vattnet på stengolvet om. Jag försökte ignorera honom och istället lyssna på
Erikas prat om någon kille som hade stött på henne.
Jag hängde in mina grejer i mitt skåp och hämtade kemiboken. Den var stor och tung. Jag ogillade boken lika mycket som jag ogillade vår lärare. För sedan vi bytte lärare hade mitt intresse för kemi svalnat helt. Nu gick jag det bara för att få poängen.
Vi slog oss ner vid ett bord i oasen där TM inte befann sig och började repetera. Det handlade om bidningar och jag förklarade för Erika om det så övergripande jag kunde samtidigt som TM kom in slätandes. Jag fortsatte min utläggning, men jag visste att Erika hade tappat fokus. Istället satt hon och gjorde ljudlösa pussmunnar mot mig och vickade menande med ögonbrynen. Jag tyckte hon påminde om en mellanstadieelev.
”Skärp dig. Du behöver få godkänt på det här, eller hur?” frågade jag henne och hon nickade.
Jag hörde hur han låste upp lådan där vattenslangen låg inlåst och började vattna. Det var mysigt att lyssna på det. Det lät lite som om vi hade en privat bäck.
”Vad ska ni ha för prov?” frågade TM plötsligt och jag hoppade till av överraskningen.
”Kemi.” sa Erika och knuffade på mig med sin fot under bordet.
”Skräp ämne. Behöver man inte någon gång i livet.” sa han och jag vände mig emot honom genom att vrida sönder min överkropp.
Det sista jag behövde nu var en skoltrött människa som troligen hoppat av gymnasiet och idag stod och vattnade blommor. Det spelade ingen roll om jag var hans ”fästmö”. Han gjorde bäst i att hålla tyst när det gällde att strunta i skolan. Erika behövde en ärlig chans utan att någon kom och försökte övertala henne till att lägga ner.
”Om det är blomvattning man vill hålla på med resten av sitt liv kanske det är onödigt, men vill man göra något annat än det. Då är kemi bra att ha.” fastslog jag.
Att jag sa så förvånade mig. Normalt är jag snäll, jag säger oftast vad jag tycker, men ibland vänder jag kappan efter vinden. Att gräla med kompisar eller folk jag inte riktigt känner är något som skrämmer mig. Erika är den enda kompisen jag har grälat med och det var länge sen.
”Tycker du att mitt jobb är skit?” fräste han samtidigt som han vände sig emot mig.
Det var inte bara han som vände på sig. Vattenslangen han höll i följde med och istället för att vattna blommor sköljde vattnet över mig. Iskallt vatten sprutades rakt i mitt ansikte. Det kändes som en evighet innan han kom på sig och återvände till blommorna.
”Förlåt” flämtade han och jag reste mig snabbt för att gå någonstans där jag kunde torka av mig.
Ilsket gick jag mot sjuksysters toalett som låg på undervåningen och var stor nog att man skulle kunna vara ett helt gäng där inne. Jag hörde Erika skälla på honom innan hon skyndade efter mig. Hon var inte rädd för att gräla med folk som hon inte kände.
Lustigt nog var det enda jag verkligen tänkte på mitt smink. Jag tillhör inte den kategorin tjejer som tar med sig smink vart de än går. Det betyder hur som helst inte att jag aldrig har det på mig. Mitt hår däremot bryr jag mig inte det minsta om. Det är rakt, vad jag än gör med det. Utom när jag permanentade mig och fick en pudel på huvudet.
Väl inne på toaletten var Erika ikapp mig och började metodiskt torka mitt hår samtidigt som jag försökte rädda min sminkning. Till min förtvivlan insåg jag att jag bara skulle se fläcklig ut om jag inte tvättade bort det helt.
Däremot hade mina kläder och våra böcker klarat sig. Jag kunde inte förstå hur han hade kunnat missa allt utom mitt ansikte. Det var bara för typiskt.
”Jag har smink med mig. Du kan få låna.” sa Erika och jag nickade emot henne med ett lättat leende på läpparna.
”Tack.” svarade jag och så övergick jag från att rädda sminket till att tvätta bort det.
När jag väl var sminkad igen var det fullt med folk på skolan. Bland annat hade våra övriga kompisar kommit. Erika berättade, en aning överdrivet, om hur TM hade dränkt mig med vatten. Själv satt jag bara och glodde ut genom ett fönster. Den olustiga känslan i magen hade lagt sig konstaterade jag samtidigt som jag vände intresset emot Erika och hennes pladder.
Kommentarer
Trackback
