Ledstjärna
Vikingarna hade dem. Alla har dem. Så plötsligt blir det svart och himlen fylls av moln. Det finns ingen måne, inte en enda stjärna. Och i den här världen blir det aldrig dag och du kan inte fråga någon om vägen. Så där står man och har inte en susning om vart man ska ta vägen. Själva målet har försvunnit. Det man har strävat efter har plötsligt ingen betydelse då. Så vad gör man?
Jag står i det där mörkret just nu. Ibland glimatar det till på himeln. Ibland hör jag något sus. Fast jag har ingen aning om åt vilket håll jag ska tvinga mig själv att röra mig mot. Så istället börjar jag gå i cirklar. Förvirrat försöker jag få kontakt med ett mål, men alla vänder sig bort. Förtvivlat ökar jag tempot och plötsligt har jag yrt upp sand så jag inte ens ser de små glimtarna av vägen jag ska gå.
Plötsligt kommer en enda stjärna som lyser så kraftigt att den trotsigt skiner igenom molnen. Den ropar på mig och jag svarar. Det är jag som är där uppe. Äntligen har den inre kraften slagit sig fram ur kaoset. Den lyser så starkt att jag enkelt kan följa den.
Jag tror min stjärna har börjat glimta igenom molnen. Den är lika envis som jag är och kommer inte ge sig i första taget. Fast eftersom att den speglar mig kommer den vara lika förvirrad som jag. Det kommer inte vara en stilla stjärna jag ska följa, den kommer dansa runt på himeln som ett asp löv på hösten.
Snart kommer den alldesles säkert få sällskap av en massa kompisar som representerar det som händer inom mig. För det känns som om jag slits itu, helt på egen hand. Tänk om man hade kunnat kika in på de olika vägarna man kunde gå. Fast det är väl det som är både charmen och det hemska med livet.
Jag står i det där mörkret just nu. Ibland glimatar det till på himeln. Ibland hör jag något sus. Fast jag har ingen aning om åt vilket håll jag ska tvinga mig själv att röra mig mot. Så istället börjar jag gå i cirklar. Förvirrat försöker jag få kontakt med ett mål, men alla vänder sig bort. Förtvivlat ökar jag tempot och plötsligt har jag yrt upp sand så jag inte ens ser de små glimtarna av vägen jag ska gå.
Plötsligt kommer en enda stjärna som lyser så kraftigt att den trotsigt skiner igenom molnen. Den ropar på mig och jag svarar. Det är jag som är där uppe. Äntligen har den inre kraften slagit sig fram ur kaoset. Den lyser så starkt att jag enkelt kan följa den.
Jag tror min stjärna har börjat glimta igenom molnen. Den är lika envis som jag är och kommer inte ge sig i första taget. Fast eftersom att den speglar mig kommer den vara lika förvirrad som jag. Det kommer inte vara en stilla stjärna jag ska följa, den kommer dansa runt på himeln som ett asp löv på hösten.
Snart kommer den alldesles säkert få sällskap av en massa kompisar som representerar det som händer inom mig. För det känns som om jag slits itu, helt på egen hand. Tänk om man hade kunnat kika in på de olika vägarna man kunde gå. Fast det är väl det som är både charmen och det hemska med livet.
Kommentarer
Trackback
