Skrivkramp
Det känns som om jag har en stor böld inom mig. Den pulserar och vill ut, men jag vet inte hur jag ska få ut den. Det den innehåller kan jag inte få nytta av nu. Den innehåller svek, tårar och en stor mängd både kärlek och förundran. För jag är verkligen bäst på att forma min värld inom mig. Den världen som jag vill leva i. Jag har skapat oräkneligt många. Där jag är man eller kvinna. Gammal eller ung. Där handlingen är vardaglig eller storslagen. Det pockar inom mig, det vill komma ut och jag vet inte hur jag ska bädda för att det ska bli bra.
Jag trodde inte jag hade någon passion. Något som jag brinner för mer än något annat. Något som skulle få mig att gå genom eld och vatten. Jag har alltid sett på mig själv som en medioker liten tjej med väldigt mycket fantasi. Jag är medioker, så länge jag inte skriver. Jag vet inte om det finns folk som gillar det jag skriver, men jag gillar det. Det är en euforisk känsla som slår sig ner imon mig när jag skriver tills mina ådror på händerna blir större av att knapprande. Så varför går jag emot mig själv? Jag är väldigt duktig på att inte ge mig tid till att skriva. Det är det som är min drog. Skulle någon ta ifrån mig det skulle jag inte vara jag.
Men Gud vad jag blev poetisk och försöker få fram en poäng som hänger i luften. Något som inte rikgit kommer fram och som jag sitter och håller på. Jobbiga jävel.
Hur som helst har jag kört fast, gör alltid det vid speciellt tillfällen: slutet av början. Hur ska man komma in smidigt på mitten? Själva tjockisen av romanen? Jag brukar bara skriva korvstoppning då. Kan förflytta min karaktär två varv runt jorden i två meningar bara för att jag inte orkar klämma fram något som händer. För vad händer i en skog? Oj där kom en fågel, eller ekorre. Eller ojoj där såg jag en grävling. Det är trist. Fast jag kom faktiskt på vad hon ska se som gör att det blir lite mer spännande :D Haha, jag visste att jag kunde skriva ur min skrivkramp :)
Jag trodde inte jag hade någon passion. Något som jag brinner för mer än något annat. Något som skulle få mig att gå genom eld och vatten. Jag har alltid sett på mig själv som en medioker liten tjej med väldigt mycket fantasi. Jag är medioker, så länge jag inte skriver. Jag vet inte om det finns folk som gillar det jag skriver, men jag gillar det. Det är en euforisk känsla som slår sig ner imon mig när jag skriver tills mina ådror på händerna blir större av att knapprande. Så varför går jag emot mig själv? Jag är väldigt duktig på att inte ge mig tid till att skriva. Det är det som är min drog. Skulle någon ta ifrån mig det skulle jag inte vara jag.
Men Gud vad jag blev poetisk och försöker få fram en poäng som hänger i luften. Något som inte rikgit kommer fram och som jag sitter och håller på. Jobbiga jävel.
Hur som helst har jag kört fast, gör alltid det vid speciellt tillfällen: slutet av början. Hur ska man komma in smidigt på mitten? Själva tjockisen av romanen? Jag brukar bara skriva korvstoppning då. Kan förflytta min karaktär två varv runt jorden i två meningar bara för att jag inte orkar klämma fram något som händer. För vad händer i en skog? Oj där kom en fågel, eller ekorre. Eller ojoj där såg jag en grävling. Det är trist. Fast jag kom faktiskt på vad hon ska se som gör att det blir lite mer spännande :D Haha, jag visste att jag kunde skriva ur min skrivkramp :)
Kommentarer
Trackback
