Dumpad
En uppdatering är i sin ordning eftersom att jag ska kunna läsa detta som femtio åring och begrunda mitt liv. Tycka att mina val var helt korkade och kanske lite komiska. Så här kommer det:
Martin och jag gjorde slut, under vilka omständigheter är jag inte komfortabel att skriva om på internet. Hur som helst var det en riktig chock, jag var inte alls beredd på det. Ändå satt jag där på sängen och bad honom packa ihop alla sina grejer som om jag var helt med på noterna. Det var jag ju inte alls, och när han gick omkring och packade ihop sina grejer kom en svag insikt. Jag skulle förlora honom, hans vänskap framför allt. Med det kom enotma mängder tårar som inte förvånar mig det minsta. Sen jag blev ihop med honom för över två år sedan har jag gått från ganska tuff till en liten lipsill, även om det har lugnat sig drastiskt den senaste tiden.
Så idag är jag singel, det tog slut i måndags nu är det torsdag Martin dumpade mig med pompa och ståt. Jag är förvånad att jag mår som jag gör. Visst jag dansar inte på moln eller skulle kalla mig världens lyckligaste, men jag är okej. Känns inte alls som om jag är förlamad längre. Visserligen kan jag fortfarande känna ilska över att han gav upp, men han valde det. Vad ska jag göra åt det? Han tog valet ifrån mig, det är bara forma sig efter det. Måste medge att det känns väldigt skönt att jag kan luta mig tillbaka och tänka "det här var inte ditt val, du kan inte ångra något. Det ligger hos honom. Han valde detta.". Det är väldigt skönt att inte kunna ångra sig.
Dags att skaka liv i det lilla dammiga knytet i min vrå av det undermedvetna. Den singel som jag sövde för ett par år sedan. Jag väckte henne i april förra året, men hon hann knappt vakna innan jag sövde henne igen. Den här gången är det definitivt. Hon ska vakna och stå i blom för jag behöver henne. Det där jävla anammat är inte fel att ta använding för nu. Och jag hjälper henne på traven med musik som får henne att skälva av lycka.
Hon som fått ha huvudrollen ska nu få somna in och vakna när det är dags. Missförstå mig inte, men jag vill att hon ska sova länge. Orkar varken med detta eller allt vad ett förhållande innebär just nu. Nu är det dags för mig att sadla om och åter bli ensam huvudperson av mitt liv.
Än är det inte dags att gå ut och möta folk som troligen kommer skälpa mig snanare än hjälpa mig. :P Men jag är på G, ge mig några veckor, uppåt nån månad. Sen är jag nog mer eller mindre återställd.
Martin och jag gjorde slut, under vilka omständigheter är jag inte komfortabel att skriva om på internet. Hur som helst var det en riktig chock, jag var inte alls beredd på det. Ändå satt jag där på sängen och bad honom packa ihop alla sina grejer som om jag var helt med på noterna. Det var jag ju inte alls, och när han gick omkring och packade ihop sina grejer kom en svag insikt. Jag skulle förlora honom, hans vänskap framför allt. Med det kom enotma mängder tårar som inte förvånar mig det minsta. Sen jag blev ihop med honom för över två år sedan har jag gått från ganska tuff till en liten lipsill, även om det har lugnat sig drastiskt den senaste tiden.
Så idag är jag singel, det tog slut i måndags nu är det torsdag Martin dumpade mig med pompa och ståt. Jag är förvånad att jag mår som jag gör. Visst jag dansar inte på moln eller skulle kalla mig världens lyckligaste, men jag är okej. Känns inte alls som om jag är förlamad längre. Visserligen kan jag fortfarande känna ilska över att han gav upp, men han valde det. Vad ska jag göra åt det? Han tog valet ifrån mig, det är bara forma sig efter det. Måste medge att det känns väldigt skönt att jag kan luta mig tillbaka och tänka "det här var inte ditt val, du kan inte ångra något. Det ligger hos honom. Han valde detta.". Det är väldigt skönt att inte kunna ångra sig.
Dags att skaka liv i det lilla dammiga knytet i min vrå av det undermedvetna. Den singel som jag sövde för ett par år sedan. Jag väckte henne i april förra året, men hon hann knappt vakna innan jag sövde henne igen. Den här gången är det definitivt. Hon ska vakna och stå i blom för jag behöver henne. Det där jävla anammat är inte fel att ta använding för nu. Och jag hjälper henne på traven med musik som får henne att skälva av lycka.
Hon som fått ha huvudrollen ska nu få somna in och vakna när det är dags. Missförstå mig inte, men jag vill att hon ska sova länge. Orkar varken med detta eller allt vad ett förhållande innebär just nu. Nu är det dags för mig att sadla om och åter bli ensam huvudperson av mitt liv.
Än är det inte dags att gå ut och möta folk som troligen kommer skälpa mig snanare än hjälpa mig. :P Men jag är på G, ge mig några veckor, uppåt nån månad. Sen är jag nog mer eller mindre återställd.
Kommentarer
Trackback
