Roadkill
Enjoy ett ordbajseri av någon som borde kunna ordbajsa bättre efter alla års ordbajs. (Ja, jag gillar ordet ordbajsa.)
Roadkill
- Ni kan inte göra så här! vrålade hon.
- Vi gör det för din skulle älskling, sade hennes mamma.
- Är det för min skull? Det har inte att göra med er sjuka kyrkopakt.
Hennes pappa vände sig om och stirrade argt på henne. Hans ansikte var mörkt, det blev alltid så när han blev ursinnig. Hon hörde sin mamma skrika att han skulle titta på vägen. Då gick allt väldigt fort.
Hennes pappa vände sig om och började snurra på ratten fram och tillbaka. Bromsarna tjöt emot den vattenbeklädda vägen. Däck, som utan lycka, försökte få grepp på asfalten. Lastbilens strålkastare i mörkret som kom närmare och närmare. Hennes pappa snurrade än mer febrilt på ratten. Däcken släppte helt greppet på vägen och istället flöt de fram på vattnet. Helt utom kontroll för de ljusen som rusade emot dem.
Hon hörde sin pappa skrika ut av ren fasa. Hennes mamma hade redan börjat gråta. Ett högt tut hördes från lastbilen. Själv kunde hon inte sluta tänka på festen som hon missade. Den skulle blivit årets bästa och han med stort H var där.
Andetagen skar genom nattens tystnad. Allt var stilla, inget yrvaket fågelkvitter eller syrsor spelade i den varma natten. Hon hörde sin egen andhämtning tjuta i luftrören. Det gjorde så förbannat ont i hela kroppen. Försiktigt lyfte hon handen och kände sig i pannan. Den var fuktig. När hon tittade på fingrarna var dem mörka av något klibbigt. Det var blod gick det upp för henne och hon tvingade sig att bita sig i tungan för att inte kräkas. Hon hade aldrig gillat blod.
”Mamma.” fick hon fram.
Det var tyst i framsätet som var tryckt emot lastbilens front. Hon såg halva sin mammas ansikte, resten var mos. Hennes pappa såg hon inte något av mer än handen som fortfarande höll krampaktigt om handbromsen.
”Mamma!” sade hon.
Paniken stegrade sig och andetagen blev allt kortare och snabbare. Det fick inte vara sant. Hon skulle snart vakna. Det var en dröm, hon hade drömt om bilolyckor innan. Det var alltid hennes pappa som körde i dem drömmarna. Fast hon hade aldrig haft så ont. Det borde fått henne att vakna.
”Det är en som lever.” hörde hon en mans röst på avstånd.
Någon stod över henne och stelt av bältet som hade fastnat. Han hade snälla bruna ögon, som jorden i ett näringsrikt trädgårdsland. Ansiktet var sammanbitet och han såg orolig ut. Det verkade som om han hade väldigt bråttom att få ut henne ur bilen. Hon undrade varför, det var rätt bekvämt i baksätet. Hennes mamma och pappa skulle inte gilla att en snygging tog deras dotter ur bilen när de redan hämtat henne från en annan samma kväll.
”Håll dig vaken.” hördes någon.
”Gud, vad blod.” flämtade någon annan.
Hon såg sin trehjuling framför sig. Hon kände lyckan hon känt när hon hade fått den att rulla framåt för första gången. När hon sedan hade vänt sig om hade hennes mamma knuffat på med ett leende på läpparna. Hon hade blivit vansinnig när hon förstått att hon fått hjälp.
Hon såg tomten framför sig och hur han hade ramlat ner för trappan som varit hal av is. Hennes pappa hade satt tomten i deras bil och kört iväg med honom till sjukhuset. Hennes morfar hade haltat sedan den julen.
Första gången hon hade satt sig i ett flygplan hade hon trott att det skulle dras av renar. Hon hade varit fyra. När hon kom till flyget och skulle gå ombord hade hon frågat sina föräldrar vart renarna fanns. Dem hade sagt att dem här renarna var osynliga och när dem sprang så lät det väldigt mycket.
Hon minns första gången hon hade stått på ett par längdskidor och blivit ursinnig för att dem inte gick av sig själva. När hennes mamma hade försökt förklara att man var tvungen att ta fart själv hade hon satt sig ner. Där hade hon suttit tills hon fick gå in.
Den första kyssen bakom skolan flimrade förbi som på film innan det tillsist blev mörkt.
”Jag begriper mig inte på sådana som dig.” sade en kvinna.
Hon var blond med hår sminkade ögon. Hyn var vit som snö och stod i stark kontrast till blodet hon hade runt munnen. Skulle man träffa henne skulle troligen de flesta tänka på en modell.
”Det behöver du inte heller.” svarade en man.
Hans mörka hår var kort klippt och skägget var inte rakat på flera veckor. Han hade lite blod på överläppen som han slickade bort med en blodröd tunga. Hans huggtänder gnistrade i de ännu tända strålkastarna på lastbilens tak.
”Fast visst är det lite sport att leta roadkill, men att inte festa när man väl hittar ett smörgåsbord?” sade hon och tittade på den unga kvinnan på marken.
Hon blödde från huvudet och fick det redan mörka håret att se ännu mörkare ut. Den normalt lystna hyn bleknade för var sekund. De båda vampyrerna hörde hur hennes hjärta sakta gav upp.
”Hon lever.” sade han och tittade på henne med intensiv blick.
Kvinnan visste inte att hans familj hade dött i en bilolycka med en lastbil. Han ville kunna rädda kvinnan på marken. Livet som vampyr skulle han inte ge henne då han tänkte på det som en förbannelse. Den eviga törsten skulle han aldrig föra vidare till någon.
”Inte så länge till. Lika bra att du gör slut på henne.” sade kvinnan och satte sig mitt emot honom.
Hon visade huggtänderna och slickade sig runt munnen. Han höll flickan ännu hårdare i sina armar, men släppte henne inte med blicken.
”Ta det lugnt Romeo, jag ska inte käka upp henne. Hon kommer dö i alla fall och då tar jag mig en bit.” sade hon.
”Du låter bli henne.” sade han.
”Visst, visst.”
”När kommer ambulansen egentligen?” sade han till tomma intet och den andra vampyren tittade snett på honom.
”Hon kommer vara död till dess.” sade hon och lade huvudet på sned med ett djävulskt flin på läpparna.
Han lyssnade spänt efter ambulanssirena, men natten var lika tyst som innan. Sakta såg han hur kvinnan mitt emot honom gjorde sig färdig för att dricka från människan. Han vände blicken mot henne och tittade hotfullt på henne.
”Och nu kommer en ambulans.” sade hon och suckade ljudligt.
Han hörde sirenerna i det samma som hon sagt det. En enorm lättnad sjönk ner över honom. Hon kanske skulle klara sig, för även om människor var bräckliga fanns det skickliga sjukvårdare. Han minns tiden då dem hade tappat blod från sjuka. Härliga tider för vampyrer hade det visserligen varit.
”Hej då, Romeo, tills vi springer på varandra igen.” sade vampyren som ställt sig upp.
Hon blinkade med ena ögat och försvann. Han hade mött henne några gånger genom åren och tyckte mindre om henne för var gång.
Sakta lade han ner henne på marken. Vetskapen om att han kanske hade räddat henne fick honom att lugnt gå därifrån. Nu låg inte längre hennes liv i hans händer.
